Krönika Helt plötsligt när vi närmar oss 30 har en efter en av mina vänner kommit ut som köttätare. En vän som alltid varit vegetarian beställer plötsligt kyckling. En annan tar ko-mjölk i kaffet. Jag som precis vant mig vid havremjölk, har det varit helt i onödan?
Jag är uppväxt i Stockholm och gick på Globala gymnasiet 10 år innan Greta tog studenten från samma skola. Jag har inte haft brist på vänner som valt bort kött och animaliska produkter. Anledningen har främst varit klimatet. Jag försökte själv äta endast vegetariskt ett tag. Det var skamligt nog mest för att jag flyttade hemifrån och tyckte att det kändes läskigt att ta i rått kött. Jag skulle inte kalla försöket särskilt lyckat, då jag ständigt “fuskade”.
Det är inte bara mina vänner och bekanta som börjat äta kött. DN och SVD skrev nyligen om att flera influencers som tidigare varit tydliga i sin veganism har gett upp livsstilen. Enligt Jordbruksverkets statistik har dessutom landets köttkonsumtion ökat sedan föregående år, vilket är ett trendbrott.
Istället för motorcykel köper vi en kebabrulle – extra allt.
Jag dömer självklart ingen som överger sina klimatsmarta matval, då jag själv aldrig haft karaktär nog för den uppoffringen. Men när jag nu knappt har någon vän som inte äter kött har jag börjat undra – vad beror det på?
Det är inte som att klimatet blivit en ickefråga eller att köttkonsumtion visat sig vara toppen för miljön. Mina vänner har heller inte slutat källsortera eller ha klimatångest.
Vego-identiteten
En teori jag och mina vänner kommit fram till är att vi helt enkelt inte är 20 år gamla längre. Vi har inte samma känsla av att vi kan förändra samhället och vi har kanske tappat lite av framtidstron vi hade? Om man inte känner att ens individuella val gör skillnad är det kanske lättare att bara sluta. Om beslutsfattare inte är villiga att göra proportionella uppoffringar känns det kanske inte lika rimligt att göra dem på individnivå.
Kanske är det bara såhär vår generations 30-årskris tar sig uttryck? Istället för motorcykel köper vi en kebabrulle – extra allt.
En vän sa att hon helt enkelt tröttnat på att hennes matval blivit en del av hennes identitet. Kanske är det så det är, att vi som fyller 30 inte längre behöver något att hänga upp vår identitet på.
Som före detta vegan/vegetarian har min vän dock ständigt behövt motivera sitt val att börja äta kött, något jag sällan känner att jag behöver göra. Andra med samma vego-identitet uppskattar inte när någon lämnar identiteten bakom sig. Så min vän har inte bara slutat med en identitetsskapande diet, utan möter dessutom motstånd i valet. Att återgå till “normen” är inte helt enkelt alltså.
Dyrt och inte så nyttigt?
Eller så har det inte med åldern att göra. Jag har dålig koll på instagram-profilernas ålder, men det känns osannolikt att de alla skulle vara i slutet av 20-årsåldern. Så köttätandet kanske beror på något större samhällsfenomen. I DN:s artikel spekulerar de kring att inflationen och den allt stramare privatekonomin är en orsak. Det har kanske blivit för dyrt att vara klimatsmart i sina matval. I SVD:s artikel är man istället inne på att veganlivsstilen inte visat sig vara så hälsosam som den marknadsförts att vara. Många ska ha gett upp livsstilen för att få i sig mineraler och vitaminer.
Det känns ibland som att hur man än gör går det inte att leva helt klimatsmart i vårt samhälle. Metaller i elektronik, skövling av regnskogen och transporter över jordklotet letar sig in även i veganers liv. Det går inte att göra rätt, så varför totalt förneka sig viss mat?
Det kan ju också bara vara så att folk tröttnat på att inte äta kött. Det är ett så enkelt icke-val. Dessutom är det ju väldigt gott.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
