söndagskrönikan Kanske är jag gammalmodig, känslosnål eller bara rädd för att lukta illa, men jag tar hellre en bekant i handen och ser den i ögonen än att ha hens armar lite tafatt om min överkropp, skriver Veronica Palm.
Pandemin synliggör hur himla mycket det kramades innan och jag saknar det inte speciellt mycket. Ja, jag vill blotta strupen och säga något om detta eviga kramande i vår tid. Långt ifrån alla kramar är innerliga. Närhet visst, det kan jag sakna och framför allt att få träffa människor utan att behöva vara orolig att någon ska tycka att jag beter mig illa för att jag råkar andas eller vid något tillfälle hamna så nära att jag kan höra vad människan säger. Men alla dessa kramar. Var de verkligen nödvändiga?
Jag har inget minne från när jag var barn av att vuxna människor kramades med bekanta. Kramar var något barn fick eller möjligen de närmaste om en inte hade träffats på länge. Men att använda en kram som hälsningsritual till en bekant skulle bara varit galet. Gränslöst och ytligt, som kindpussar i överklassen. Inte något vanligt folk höll på med.
Kanske är jag gammalmodig, känslosnål eller bara rädd för att lukta illa, men jag tar hellre en bekant i handen och ser den i ögonen än att ha hens armar lite tafatt om min överkropp. Eller så är jag bara mån om min kroppsliga integritet. För är det inte lite konstigt att samtidigt som vi lär ut ”Stop min kropp” till våra förskolebarn så socialiserar vi in dem i motsatsen, att det ska kramas med ytligt bekanta i tid och otid?
Nu kanske någon tycker att jag är stel och borde släppa loss lite. Inte ta allt så allvarligt. En kram är väl bara en kram, inte nåt att orda om. Det är ju bra att våga öppna upp sig. De som fuldansar eller hoppar med en bar mage på instagram är ju jättelyckliga. Vittnar om frihet och frigörelse och om hur bra de mår hela tiden. Jo, jag önskar att jag kunde vara så där lycklig på det där fina och rätta sättet, men landar hela tiden i att jag helt enkelt inte är en så frigjord och härlig människa. Tyvärr. Jag är en som inte gillar min mage och som inte kastar mig om halsen på folk. Vi finns också, men vi är inte lika synliga och inte lika socialt accepterade längre.
En tvångsmässig kram av en väninnas väninna är en klen kompensation för låg lön, osäker anställning och ett jobb som sliter ut i förtid.
Men tänkt så här då, kanske någon annan försöker: Det är väl fint att få närhet och samtidigt luckra upp klassamhällets regler. Tänk att alla får bete sig som det fina folket när de träffas, med kramar och ytliga komplimanger. Som att skicka glimmande rosa hjärt-emojies fast live.
Om det vore så att klassamhället luckrades upp i samma takt som ytlig kärvänlighet ökade så skulle jag välkomna all symbolhandling i världen. Men verkligheten är den motsatta. De ekonomiska klyftorna har ökat de senaste fyrtio åren och det fortsätter. Ett hjärta i mobilen eller en tvångsmässig kram av en väninnas väninna är en klen kompensation för låg lön, osäker anställning och ett jobb som sliter ut i förtid.
Majgull Axelsson beskrev en gång om hur överklassen alltid lyckas behålla sin exklusivitet. Hennes exempel var att när vanliga människor började döpa sina döttrar till prinsessnamn, som Margareta och Kristina, så slutade överklassen med samma namn. Som om de vore besudlade av folklighet.
Klassamhället slås inte i spillror av evigt kramande eller fina namn. Det är listigare än så. Snarare lägger ändrade beteenden ut dimridåer. Jag menar inte att vi måste sluta kramas eller byta namn, men vi behöver synliggöra klassamhället. Vi måste skingra dimman och berätta att Margareta har kronisk värk i axlarna och usel pension, trots sitt prinsessnamn. Bara genom att synliggöra kan vi samla stöd för de åtgärder som krävs för ekonomisk omfördelning – massiv ekonomisk omfördelning.
När den här pandemin är över kommer vi med största sannolikhet ha sett ökad fattigdom i grupper av människor där ekonomiskt utsatthet redan är stor. Kampen mot klassamhällets förtryck måste intensifieras och systemet synliggöras. Men vi kommer också kramas igen. Även jag kommer kramas. Ibland för att jag vill, men då och då för att jag är socialt kompetent nog att bjuda på det utan att känna mig kränkt. Men tro inte att alla vill kramas med alla. Och tro inte för en sekund att en kram kan göra världen bättre. För det krävs mer – mycket mer.
Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
