Jag måste ändå försvara Almedalen

Det kan vara kletigt, men det står också för en öppenhet och ett samtal som inte begränsas av regeringens allt hårdare politik.

Jag är i Almedalen. I år mest för att lansera min nya bok, som utspelar sig just i Almedalen, så jag har fokus på bokprat och signering, men hinner med en del annat också.

Det är alltid något dubbelt med Almedalen. Det är svårt att inte känna sig lite smutsig även om jag aldrig deltar i några tveksamma mingel. Här samlas beslutsfattare, opinionsbildare och journalister som stundom beter sig som om det vore firmafest. Det demokratiska samtalet bygger på att just de inte är samma firma. De tre sfärerna har olika uppdrag för att upprätthålla demokratin. Samtidigt är Sverige ett litet land. Att olika makthavare med olika intressen och uppdrag kan föra samtal och socialisera har ett värde. Dessutom är det en ytterst liten klick av samhället som finns innanför ringmuren i Visby under den här veckan.

Den regering som bildades efter förra valet har i rasande fart visat att vi inte ska ta öppenhet för given

Samtidigt gillar jag idéen. Jag gillar verkligen idéen om öppenhet och tillgänglighet mitt i den finaste sommartiden i vårt lilla land. Den som tar sig till Visby på semester eller med sin förening kan stöta på sommarklädda fackförbundsbossar, ministrar och namnkunniga nyhetsankare som strosar runt bland stockrosor och ruiner. Det finns ett enormt utbud av spännande seminarier och samtal att smita in till, helt gratis och med paneler på hög nivå. Och så talar alla våra partiledare i parken som är öppet för alla att gå förbi. Ibland när det är svettigt, stressigt och lite kleggigt måste jag påminna mig om att Almedalen är en fin gestaltning av den svenska öppenheten och folkbildningstraditionen.

Och hur är det då med det där svenska som Almedalen gestaltar – öppenhet och folkbildning?

Förra årets mord på Ing-Marie Wieselgren präglar stämningen i år. Kanske inte i så mycket i rädsla, men genom att samtalen i gränderna kretsar kring hotet mot och värdet av att upprätthålla den här typen av sammanhang. Det är också året efter valår. Det brukar betyda ett lite lamare Almedalen. Politiker, opinionsbildare och journalister är inte lika på hugget som de var året innan. Så är det dock inte nu.

Den regering som bildades efter förra valet har i rasande fart visat att vi inte ska ta öppenhet för given. De låter Sverigedemokraterna diktera villkoren för landet och resultatet är tydligt. Stängda gränser och hårdare hållning mot alla som kommit nya till vårt land. Inskränkningar i den akademiska friheten. Ett mediestöd som riskerar att minska journalistisk mångfald. Mindre frihet för folkbildningen. En nya lag enbart är till för att begränsa det största oppositionspartiets finansiering. Till det kommer en orkan av lokala begränsningar, hat och hot mot kulturen. Det öppna demokratiska Sverige är under attack.

Trots alkoholromantisering, kommersialisering och en tveksam mix på sena efterfester så måste jag ändå försvara Almedalen. Öppenhet och möjlighet till samtal som inte begränsas av regeringens allt hårdare politik är värt att stå upp för. Och sprida. Låt oss göra motstånd genom fler mötesplatser och föreningsaktiviteter i människors vardag. Ett blomstrande demokratiskt samtal i Skövde, Skäggetorp och Skärholmen är det bästa försvaret mot de hot landet står inför.