Håkans hörna Valdagen har en stark symbolisk laddning. Det är demokratins högtidsdag. Själv minns jag inte första kyssen, men kommer ihåg första gången jag röstade.* Det skriver Håkan A Bengtsson.
Politik är inte någon tebjudning och valrörelser är alltid ångestladdade, i år är det nog värre än vanligt. Handlar det bara om oron för att ”fel lag ska vinna”? Eller är det något annat? Valrörelser är som en oförutsägbar karnevalisk politisk berg-och-dal-bana eller en permanent påslagen centrifug med mängder av inspel, utspel och uppkast, varav de flesta snart är glömda. Partiernas valaffischer gör väl sitt för att spä på alienationen. En gång i tiden speglade de partiernas skilda ideologier och inre själ. Det var inte bättre förr. Men det var i alla fall mer särart och mångfald när det kom till valaffischerna. Det gick att skilja partierna åt. Längre tillbaka i tiden var valaffischerna rena rama konstverken. Partierna hade sina unika formgivare och sitt partispecifika bildspråk. Numera består de flesta valaffischerna av en retuscherad bild (oftast av partiledaren) och mer eller mindre slagkraftiga och förenklade budskap. Alla har anpassat sig till samma koncept. Detta är förvisso ett internationellt mönster; det ser likadant ut i andra länder. Till och med Miljöpartiet och Vänsterpartiet har krupit till korset och kör bilder på sina språkrör och sin partiledare. Hur kan det komma sig? Är den rationella kalkylen helt enkelt att det fungerar rent kommunikativt? Eller skapar ”professionaliseringen” mindre mångfald?
Professionalisering och specialisering är för övrigt två centrala begrepp i ”Politik är att vinna. De svenska partiernas valkampanjer”, av forskarna Niklas Bolin, Marie Grusell och Lars Nord. Partierna har som bekant under lång tid dränerats på medlemmar och vår tids valkampanjer kräver fler ”specialister” som partierna anlitar och hyr in:
”Med ökad professionalisering och specialisering kan således partiers sätt att driva kampanjer antas likna varandra i ökad utsträckning. Genom att lära av sina konkurrenter och se vad som är framgångsrika metoder tenderar kampanjstrategierna att konvergera.”
Valrörelser är som en oförutsägbar karnevalisk politisk berg-och-dal-bana eller en permanent påslagen centrifug med mängder av inspel, utspel och uppkast, varav de flesta snart är glömda.
Valvinnarnas kampanjer sätter ofta standarden för andra, förlorarna vill också vinna, nästa gång. 1994 följde jag Socialdemokraternas valrörelse bakom kulisserna, det som sedan blev boken ”Bakom Mona Sahlin” med den långa underrubriken: ”Ett reportage om Valhall, politiken, medierna, marknaden och valet”. Socialdemokraterna hade snott hela sitt kampanjupplägg från Bill Clintons framgångsrika valseger 1992. De nya kampanjmetoderna var uppseendeväckande då, det var väl den första valrörelsen i det då nya mediala landskapet. Men 1994 var fortfarande faxarna i bruk! Sedan dess har mycket hänt i partiernas kampanjarbete.
Samtidigt består en hel del gamla sanningar. Inget ont om sociala medier, men det är fortfarande via de traditionella medierna, dörrknackning och ringkampanjer som partierna når ut till väljarna med sina budskap. Stora valmöten för de egna medlemmarna och offentliga torgmöten är förstås inte lika betydelsefulla längre. Men det är ju inget nytt. Jag läste för några år sedan en sammanfattning av en gammal valrörelse. Där konstaterades att det inte blivit så många valmöten på grund ”Olympiaden i Rom och TVs införande”. Året var 1960. Och som Lars Nord, med flera skriver: ”1960 följdes den svenska valrörelsen för första gången i tv, och utfrågningarna av partiledare blev tuffare i vad som ibland har kallats för ett genombrott för den så kallade ‘skjutjärnsjournalistiken’.”
Sveriges Radio och Sveriges Television har sedan dess fått konkurrens. Den långsiktiga trenden är att partiledarnas exponering har ökat. Inte minst på grund av den ökade mediala mångfalden. Även TV4 har förstås en valdebatt. Men hur många tittar egentligen på Aftonbladets och Expressens partiledardebatter? De gamla medierna har nu expanderat också till ljud och bild. Det är nästan ett heltidsjobb att följa en valrörelse. Inte ens proffsen hinner riktigt med. Riskerar vi att prata sönder politiken och helt enkelt bli uttröttade på alltihop? Vi medborgare behöver också tid att tänka och reflektera själva, prata och samtala med andra och varandra. Inte bara lyssna på och konsumera ”politik”.
Inget ont om sociala medier, men det är fortfarande via de traditionella medierna, dörrknackning och ringkampanjer som partierna når ut till väljarna med sina budskap.
Hur kommer vi att minnas valet 2022? Det beror förstås på vem som vinner. Det visar också den historiska erfarenheten, om vi genomför en ovetenskaplig liten rapsodisk tillbakablick: I andrakammarvalet 1968 fick Socialdemokraterna egen majoritet. Men 1976 vann de borgerliga partierna och Thorbjörn Fälldin blev statsminister. Ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav bröts. Vilket inte är 100 procent korrekt. Vi ska inte glömma den så kallade ”semesterregeringen” 1936 som leddes av Bondeförbundets Axel (Alarik) Pehrsson-Bramstorp. Men efter semestern återkom Per Albin, nu i koalition med Bondeförbundet. En koalition som bestod till 1936 och den samlingsregering som satt under kriget där alla partier utom SKP (kommunisterna) ingick. (Det kanske var den koalitionen Annie Lööf glömde när hon i SVT:s frågerunda svarade fel på hur många gånger Centern suttit i koalition med Socialdemokraterna?)
Valet 1982 vann Olof Palme överlägset, och det är på sina håll mest ihågkommet för Olof Palmes ”Därför är jag demokratisk socialist”-tal/inlägg i partiledardebatten, som byggde på ett språkbruk som numera ligger i träda. Valdebatten i SVT vann förresten Socialdemokraterna med bred marginal. Redan då kände man vartåt det lutade. Samma känsla och föraning hade jag förresten i valdebatterna 2006 när Fredrik Reinfeldt senare också vann valet. 1985 var systemskiftesvalet som Socialdemokraterna vann. Men 1991 blev Carl Bildt statsminister och inledde ett systemskifte på flera områden. Men redan 1994 var det dags för Socialdemokraternas comeback. Fast i en helt ny ekonomisk-politisk kontext. Nu var det besparingar och krishantering politikerna hade att hantera. Tillbakarullningen av systemskiftet med friskolor och privata entreprenörer prioriterades inte. 2002 gick de borgerliga partierna på pumpen ännu en gång, Bo Lundgrens stora skattesänkningsförslag föll inte i god jord. Men Moderaterna omgrupperade sig och vann 2006 med Alliansen och som Nya Moderaterna, och genomförde betydande skattesänkningar. 2014 ”vann” väl inte Socialdemokraterna, det var mer Alliansen som förlorade, men Stefan Löfven kunde ändå bilda regering. Och nu har vi haft åtta röriga politiska år.
Gårdagens vinnare är dagens förlorare, och omvänt. Det är demokratins villkor och styrka.
Politiken är ibland oförutsägbar och motsägelsefull, rymmer varken determinism eller gudomlig rättvisa. Den böljar helt enkelt fram och tillbaka. Gårdagens vinnare är dagens förlorare, och omvänt. Det är demokratins villkor och styrka.
Och 2022? En sak är i varje fall klar. De gamla blocken har brutits upp. Så sent som för fyra år sedan gick fortfarande Allianspartierna till val på att bilda regering tillsammans, även om de då inte var lika sammansvetsade som 2006. Sverigedemokraterna var fortfarande ute i kylan. Gal-Tan-skalan har ritat om den politiska kartan. Vi har nu två nya block som strider om makten, de är förvisso mer spretiga än tidigare. Båda kommer att ha betydande problem att få samarbetet att fungera på sina respektive sidor. Å ena sidan ett högerkonservativt block, nu med högerliberala Liberalerna. Å andra sidan ett rödgrönliberalt block, nu med nyliberala Centerpartiet.
En gång i tiden kallades den ena sidan i svensk politik socialistisk och den andra icke-socialistisk. De borgerliga partierna använde faktiskt själv ofta den senare beteckningen, ett slags negering av Socialdemokraterna som signalerade att de var i politiken för att hålla stånd mot socialismen. Sedan blev begreppet de borgerliga partierna vanligare (och sedan fick vi Alliansen). Den andra sidan är sedan länge rödgrön, där Miljöpartiet ändå mestadels har ingått som en ny pusselbit.
Gal-Tan-skalan har ritat om den politiska kartan. Vi har nu två nya block som strider om makten.
Sedan 1930-talet hade det funnits en strukturell vänstermajoritet i den svenska väljarkåren. Den maktbalansen förändrades redan när Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen 2010 och definitivt när partiet växte rejält i 2014 års val. Socialdemokraterna har kunnat regera sedan 2014, först på grund av Reinfeldt-teoremet att det största blocket skulle släppas fram till regeringsmakten (2014) och sedan eftersom Centern och Liberalerna då inte ville luta sig mot SD (2018). Men nu har alltså Liberalerna bytt fot, igen. Så vartåt lutar det? Vi har ju block som är rätt lösliga. De är i varje fall inte fasta eller stabila. Men ändå är det två block. Blockval tenderar ofta att bli jämna. Vilket opinionsmätningarna bär vittnesbörd om. Vilka styrkor och svagheter har Magdalena Andersson respektive Ulf Kristersson?
Regeringsfrågan. Här verkar det som om Ulf Kristersson har en fördel. Magdalena Andersson behöver få ihop någon slags överenskommelse med både Vänstern och Centern. Men alla inser att Moderaterna kommer att få tampas med ett bångstyrigt och problematiskt parti på sin kant (Sverigedemokraterna). Skillnaden är snarast att Jimmie Åkesson väntar med att bråka tills efter valet. Ett illusionstrick som kan gynna Ulf Kristersson.
Magdalena Andersson. Moderaternas stora problem är att Magdalena Andersson är så populär och har mycket större förtroende än Ulf Kristersson. Långt in i borgerligheten talas om att Kristersson inte är av det rätta virket för att bli statsminister. Detta kan få stor betydelse när valdagen närmar sig.
Den konservativa dagordningen. Fokus på integration och lag och ordning passar Moderaterna och Sverigedemokraterna som hand i handske. De som vill minska invandringen radikalt kommer att rösta på Sverigedemokraterna. Lag och ordning står högt upp på väljarnas dagordning. Socialdemokraterna försöker (utan att här värdera utspelen i sig) spela jämnt på den här fronten, samtidigt som gängskjutningarna är rekordhöga.
Det är ekonomin dumbom! Så löd uppmaningen i Bill Clintons valhögkvarter 1992. Det är i alla tider en relevant påminnelse för de politiska partierna. Magdalena Andersson har en fördel och trovärdighet på den här punkten, i egenskap av tidigare finansminister. Oppositionen gör vad den kan för att utnyttja de skenande bensin- och elpriserna för att nagla fast regeringen vid skampålen. Regeringen gör allt vad den kan utfärda ekonomiska löften om ekonomisk kompensation för att mota missnöjet i grind.
Tid för regimskifte? Under normala omständigheter borde det luta åt att väljarna vill byta regering efter två mandatperioder med en socialdemokratiskt ledd regering. Att sitta vid makten mer än två mandatperioder tillhör numera ovanligheterna. Efter åtta år har Kristersson på den punkten en fördel. Men å andra sidan har Socialdemokraterna en ny partiledare.
Välfärd och vinter i välfärden. Detta är traditionellt Socialdemokraternas hemmaplan. Här har partiet inför det här valet blivit tydligare med allt från pensioner (och rättvisefrågor i allmänhet) till vinster i välfärden. Det finns ett utbrett missnöje med marknadiseringen av skolan och vården långt in i borgerlighetens väljargrupper. Men än så länge har de här frågorna inte dominerat valdebatten. Det har mest varit tal om skjutningar och elpriser. Så här långt.
Sverigedemokraterna. Detta parti kan i sig skrämma bort väljare. Nu är Sverigedemokraterna större än Moderaterna i flera undersökningar, vilket förstås skulle öka partiets politiska makt och inflytande om högerblocket vinner valet. Något som kan leda till att väljare överger högerblocket på valdagen. Frågan är hur långt högerut en ny högerregering kommer att gå. Detta försvagar också Ulf Kristersson som en möjlig regeringsbildare.
Kort sagt, det är förbannat ovisst. Det blir jämnt. Kanske lite övervikt för en hemmaseger ändå. Men jag garderar med kryss.
*Fritt efter Joakim Thåström: ”Jag har glömt min första kyss. Men jag minns klart och tydligt när jag fick Rolle Stoltz autograf.”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
