Jag önskade mig en regering som bryr sig om barnfamiljerna

Det finns sätt att stötta barnfamiljerna, men regeringen gör tvärtom.

För många innebar julen en efterlängtad ledighet. För andra är det tiden på året då man jagar OB-tillägg, eller tar det där extrapasset, för att det verkligen behövs för att dryga ut kassan. Den ekonomiska stressen är påtaglig – inte minst för barnfamiljerna. Svenska hushåll går mot en fattigare jul än på länge. Bakom oss har vi ett drygt ett och halvt år av kraftigt stigande priser, inte minst på livsmedel.

Maten är i snitt mer än 20 procent dyrare i år än vad den var 2022. Inte sedan 50-talet har svenska hushåll upplevt så pass branta prisstegringar på mat. För att ta några nyligen aktuella julbordsexempel: sillen har blivit 25 procent dyrare, gravlaxen 32 procent dyrare och apelsinerna 72 procent dyrare sen förra julen. Samtidigt täljer handlarna guld med smörkniv. En färsk rapport från Konjunkturinstitutet som visar att matjättarna inte bara vältrat över alla kostnadsökningar på konsumenterna, utan även gjort större vinster, på ett sätt som till och med sticker ut i internationell jämförelse.

Statsministern å sin sida, han reser till Sydamerika för en härlig julsemester

Inflationen är tydligt på väg ned men vi lär sannolikt inte uppleva deflation (det vill säga att priserna sjunker) på aggregerad nivå, även om vissa varor lär bli billigare nästa år. Men så länge våra inkomster inte ökar snabbare än priserna, har vi fortfarande ett rejält tapp att ta igen. Tio års reallöneökningar har ätits upp av den höga inflationen.

Det är också värt att hålla i minnet att de redovisade inflationsmåtten är ett genomsnitt. Barnfamiljer och låginkomsthushåll lägger mer av sin konsumtion på livsnödvändigheterna, som till exempel maten och boendet, än vad genomsnittskonsumenten gör. Den inflation som barnfamiljer upplevt har därmed varit betydligt högre än de redovisade talen, eftersom boendekostnaderna och maten är det som bidragit allra mest till den höga inflationen. Larmrapporterna avlöser varandra om att föräldrar hoppar över måltider för att barnen ska få mat, att försäljningen av frukt och grönt minskar, att antalet familjer som måste gå med mössan i hand till kyrkan för äta sig mätta ökar och att allt fler svenskar hamnar hos Kronofogden för att de inte haft råd att täcka grundläggande fasta utgifter, som hushållselen.

I ett sådant här läge är välfärdens kompensatoriska kraft viktigare än någonsin. Svenska politiker må ha svårt att rå på internationella varupriser, men genom att stärka resurserna till det offentliga skulle vi kunna se satsningar på skolfrukost, gratis kultur- och idrottsaktiviteter för barn och unga, riktade bidrag, sänkta taxor och ökad personaltäthet. Man skulle också kunna sätta press på livsmedelsbranschen att sänka sina priser, vilket till exempel Frankrike har gjort.

Så kan man politiskt bidra till att barnen slipper betala priset för den ekonomiska krisen.

Istället gör regeringen precis tvärtom. Barnbidraget, som i reala termer (det vill säga med hänsyn tagen till inflation) har urholkats rejält, har inte höjts med en krona. Flerbarnstillägget, som förmodligen är det mest fördelningspolitiskt träffsäkra bidraget vi har, ska avskaffas. Genom att inte kompensera välfärden för dess ökade kostnader tvingar man kommuner och regioner till sparpaket i en storlek vi inte har sett sedan 90-talskrisen. Efter tebjudningen på Finansdepartementet i våras har finansministern knappt hytt ett finger åt matjättarna. Några dagar innan julafton skriver finansminister Elisabeth Svantesson såhär på Twitter: ”Sverige befinner sig i en lågkonjunktur och vår bedömning är fortsatt att den pågår till 2025. Det innebär att fler kommer förlora jobbet.” Som om det var vädret, inte samhällsekonomin, hon pratade om. Statsministern å sin sida, han reser till Sydamerika för en härlig julsemester.

Avståndet mellan det politiska beslutsfattandet och verkligheten för vanligt folk är slående. Kära tomte, jag önskade mig en regering som bryr sig om barnfamiljerna. När ska vi få det?