Jag vägrar vara tyst

debatt När det borgerliga ekonomisk-politiska tänkandet omfattar alla riksdagspartier är det mitt ansvar som socialist att visa att det finns en annan väg att gå, skriver partilösa riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh.

Pandemin har slagit stenhårt mot flertalet, det arbetande folket. Vård- och omsorgspersonal slits ut. Massarbetslösheten breder ut sig.

Fåtalet i toppen har däremot klarat sig fint. Storföretag som t.ex. Volvo och H&M har gjort aktieutdelningar och gett bonusar efter det att de mottagit stora understöd från staten. Vårdjätten Attendo har fått 133 miljoner i coronastöd. Samtidigt har toppchefer fått miljoner i bonus.

Regeringen har hjälpt fåtalet. Hundratals miljarder i stöd har gått till det privata näringslivet. Ytterligare 150 miljarder har slussats till EU, elitens projekt i Bryssel. Inkomstskatten för dem som tjänar mest, den har sänkts radikalt i och med slopandet av värnskatten.

Flertalet har däremot ingen hjälp av att vänta av regeringen, som inte har någon plan för att bygga intensivvårdsavdelningar, rusta upp äldreomsorgen eller förhindra att framförallt unga och nyanlända förpassas till arbetslöshet. Ingen plan för nya utbildningsprogram eller beredskapsarbeten, eller för att ens stoppa nedskärningarna inom välfärden.

Första steget mot en ny politik är att formulera och presentera den.

Regeringen viker i sin ekonomiska vårproposition inte en tum från det finanspolitiska ramverket, som tvingar fram ständiga nedskärningar och åtstramningar. En misslyckad politik som gett oss årtionden av massarbetslöshet och social nedrustning ska fortsätta. Vi kan se oss om i stjärnorna, snarare än i vårpropositionen, efter en politik som har något annat att erbjuda folkets flertal än nedskärningar. Regeringen har ingen plan för flertalet, för full sysselsättning och ett återupptaget samhällsbygge, det framgår tydligt.

Detsamma gäller tyvärr Vänsterpartiet. Av dess följdmotion till vårpropositionen framgår att man vill behålla det finanspolitiska ramverket, med den enda justeringen att man vill komplettera det med ”särskilda sysselsättningsplaner”. Vänsterpartiet fortsätter att stödja den nyliberala normpolitiken, precis som förut.

Det duger inte. Det håller inte. Jag vägrar att vara tyst. När det borgerliga ekonomisk-politiska tänkandet omfattar alla riksdagspartier är det mitt ansvar som socialist att visa att det finns en annan väg att gå.

Jag kräver en ekonomisk politik för flertalet. I min följdmotion till vårpropositionen bryter jag helt med det finanspolitiska ramverket, åtstramningsdoktrinen. Min finanspolitik har full sysselsättning som mål. Statsbudgeten får gå med så stora underskott att det målet nås. Jag är ute efter samhällsekonomisk balans, inte budgetbalans. Genom omfattande satsningar på skola, vård, omsorg, bostadsbyggande, upprustningar av infrastruktur med mera, samt en allmän anställningsgaranti, skapas arbete och välfärd åt alla.

Jag kräver en skattepolitik som bryter fåtalets makt och den katastrofala glidningen mot allt större ojämlikhet. Jag vill se kraftigt skärpt progressivitet i beskattningen av de högsta inkomsterna. På inkomster över 100 prisbasbelopp om året vill jag se hundra procents marginalskatt. En lön över 4,7 miljoner om året är helt enkelt ingen rimlig ersättning för något arbete.

Jag är fullt medveten att inget parti i riksdagen kommer att stödja en sådan politik för flertalet som jag vill se. Min motion kommer att röstas ner. Men det spelar trots allt mindre roll. Första steget mot en ny politik är att formulera och presentera den. För att gå åt ett annat håll, i stället för att bara fortsätta med nyliberal ekonomisk politik, måste man först höja blicken och se stigen som leder mot en ljusare plats. Politiken för flertalet kanske röstas ner nu, men i längden kommer den att vinna.

Amineh Kakabaveh
oberoende socialistisk riksdagsledamot