Jag väljer föreningsfotbollen

”Markeringar inom damfotbollen skriver mig på näsan och herrfotbollen känns arrogant och sunkig”.

När jag scrollade Twitter efter Sveriges match mot USA hade någon rolig skrivit att den svenska målvakten borde börja kallas The Supreme Court, eftersom Zecira Musovic likt USA:s högsta domstol tar allt hon kan från amerikanska kvinnor. Till exempel möjligheten att avancera i fotbolls-VM, som amerikanerna hoppats på. Mitt i segeryran passar skojaren på att påminna om patriarkatet.

Ett mörkt skämt, såklart inte allvarligt menat, men symboliskt för hur kvinnlig fotboll ofta ses som en politisk fråga. Det är sällan bara nöje, utan tvingas vandra hand i hand med frågor om rätten till den egna kroppen, hat och hot online, homofobi och objektifiering av kvinnliga fotbollsspelare. Landslagsspelarna må vara idrottare på en nivå som gör att de lever ett radikalt annorlunda liv än de flesta människor, men de är också kvinnor som inte kommer bort från den småsinta sexism som berör alla tjejer.

Som när Zlatan öppet hyllar Qatar och skiter i hur de förhöll sig till migrantarbetare som dog i förberedelserna inför vinterns herr-VM

Frågan är hur kul det är att påminna om det och bryta illusionen, där bollen är rund, allt kan hända, och inget annat spelar någon roll just nu.

På senare år har det här blivit bättre. Dam-VM tittar man inte längre på för att markera eller vara snäll, utan för att mästerskap är mysigt och kan dra med sig alla mer eller mindre fotbollsintresserade. Och för att det är roligt att det svenska landslaget vinner så ofta.

Samtidigt hänger politiken kvar som en blöt filt. UN Women samarbetar med FIFA inför Världscupen för att uppmärksamma att kvinnor fortfarande diskrimineras som idrottare. Damfotbollen innebär färre professionella möjligheter, mindre deg, och ses inte som allmänintresse på samma sätt som herrfotboll, vilken påverkar till exempel var matcherna sänds. Det går att göra politik av damfotbollen, medan fotbollskillarna inte behöver politiska motiveringar.

Herrarna markerar ibland, mer eller mindre ihålligt, mot homofobi och rasism inom herrfotboll. Det är viktigt ibland, till exempel när folk beter sig som svin mot svarta spelare som bränner straffar. Men många manliga spelare har också friheten att sätta spelet först, att vara otroliga fotbollsspelare och samtidigt politiska idioter.

Som när Zlatan öppet hyllar Qatar och skiter i hur de förhöll sig till migrantarbetare som dog i förberedelserna inför vinterns herr-VM. Eller när den engelska toppspelaren Jordan Henderson lämnar Liverpool för saudiska ligan efter att också ha propsat på att stå i bredd med alla som exkluderas, och talat om diskriminering inom fotbollen, inte minst mot bögar. I den saudiska ligan spelar killarna fortfarande i garderoben.

Markeringar inom damfotbollen skriver mig på näsan och herrfotbollen känns arrogant och sunkig. Jag är ointresserad av förminskande kvinnor kan-reklam, men jag är ännu tröttare på allt mer pengatokiga herrligor, världsmästerskap och Super League-idéer där man beter sig som att resten av världen inte existerar och det enda som betyder någonting är klubbägarnas vinstmarginaler eller den egna lönen.

Kanske är damfotbollen, som vågar vara politisk när det gäller, ändå att föredra. Eller kanske föreningslivets fotboll, som från knattenivå kan visa spelare att kön, sexuell läggning eller etnicitet är oviktigt på plan. Det är nog den jag vill ta politisk ställning för. Och det är trots allt där varje VM börjar, med en dröm om vad som skulle kunna bli.