Förändring har många gestalter.
Håkan Juholts tumultartade karusell genom socialdemokratin var högintensiv och kulminerade i förlåt-turné och avgång. Den Folkpartiet nu står inför är mer subtil, bubblande och lågintensiv.
Fogarna knakar i det gamla liberala partiet. Skolfrågan, den som skulle definiera partiet för en generation, är tappad och ser snarast ut att bli en dragkamp mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Samtidigt knorras det i partileden över en snustorr idépolitisk debatt.
På torsdag kliver Jan Björklund upp i talarstolen på Folkpartiets landsmöte. Politiken ska stakas upp, formaliteter behandlas. Men framför allt ska framtiden smidas. På förhand har det spekulerats internt såväl som i medier om vad och vem som kommer att definiera partiets framtid. Fler år av borgerlig armkrok i alliansen, eller mer av unik borgerlig identitet och profil som mittenparti. En och annan kniv har börjat slipas.
Förra veckan meddelade Claes Borgström, tidigare Socialdemokraternas talesperson i jämställdhetsfrågor under Mona Sahlin, att han lämnat partiet och plockat upp partibok i Vänsterpartiet. Han känner inte igen sig i den nya socialdemokratin. Mittenvridningen har varit för stor och för snabb, heter det. Dagen innan öppnade Socialdemokraternas partiledare för ett blocköverskridande samarbete. Inlåsningen från 2010 ska undvikas.
Tecken i tiden saknas inte. Sverige är inte längre som det var inför valet 2006, eller valet 2010. Kartan ritas om, partierna har att anpassa sig. Reflexmässiga nej från Jan Björklund och Annie Lööf inför Löfvens invit skvallrar om skakigheten i det borgerliga lägret. Alliansoptimism har övergått i grå förvaltning och rå spelteori.
En vän med nära insyn i Folkpartiet beskriver känslan inför landsmötet som en längtan efter ideologi och idealism. Det avspeglar sig också i reformförslag om höjd a-kassa, utbyggd förskola och fler pappadagar i föräldraförsäkringen. FP:s sociala profil från Bengt Westerberg-eran går igen. Jan Björklund inser, liksom alla andra, att partiet är i skriande behov av en förnyelse som skiftar fokus från sviktande skolresultat och en batonglinje som fått stora delar av partiet att se rött. Ska partiet och väljarna charmas innan ledarskiftet fullföljs krävs sannolikt en metamorfos från major till mjukis.
2011 kom ”Frihet & fruktan – tankar om liberalism”, en bok om en alternativ liberalism bortom partipolitikens trånga spelfält. Författaren, Isobel Hadley-Kampz, skriver:
”Oförståelsen skaver. Ointresset över ungdomsarbetslöshet, eller hemlöshet eller barnfattigdom eller bristen på missbruksvård eller ångesten över att vikariatet snart är slut och andrahandslägenhetens förstahandskontraktsinnehavare vill ha den tillbaka. [..] Uppdelningen i att ha eller inte ha skadar hela samhället.”
Är det där, i skärningspunkten mellan social passion och borgerliga dygder, som svensk socialliberalism kan blomstra?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
