Jämlikheten utraderad i regeringen Löfven II

Stefan Löfvens regeringsförklaring 2019 har suddat ut jämlikhetsmålen, till förmån för en skattesänkarpolitik för höginkomsttagare. De verkliga effekterna av det här kommer att bli tydliga i en stundande lågkonjunktur. 

Regeringsförklaringen är, som regeringsförklaringar brukar vara, en högtidlig löfteslista.

»Den som har rätt till personlig assistans ska få det«. »Kunskapslyftet ska byggas ut och tillgången till högre utbildning och distansutbildning ska öka i hela landet«. »Ingen elev ska lämnas efter«. »Barngrupper i förskola och fritidshem ska minskas«. Allt viktigt, efterlängtat, rätt.

Men regeringsförklaringen är också det som inte står i den. Den definieras lika mycket av sitt innehåll som av sina hål.

I regeringsförklaringen 2019 saknas nästan helt ambitioner att göra Sverige mer jämlikt. In den regeringsförklaring som Stefan Löfven läste upp från riksdagens talarstol efter valet 2014 nämns jämlikhet på sex sidor. Sverige skulle vara en global förebild när det gäller jämlikhet, skolan skulle bli mer jämlik, liksom föräldraförsäkringen och tillgången till kultur. 2014 berättade Stefan Löfven att regeringen skulle tillsätta en kommission för jämlik hälsa, och riva hinder för människors delaktighet i samhället, »det är en fråga om jämlikhet och rättvisa«. Sa Stefan Löfven. Då.

I den regeringsförklaring som han läste upp måndagen den 21 januari 2019 nämns jämlikhet bara en enda gång, i samband med en skrivning om behovet av en skattereform som ska »främja jobb och konkurrenskraft, utjämna klyftor och öka jämlikheten«.

Det blåser januarisnålt genom jämlikhetshålen.

En tröst är att om det varit Ulf Kristersson som läst upp regeringsförklaringen så hade den varit framförhandlad med Jimmie Åkesson. Och sju resor värre.

Det är möjligen också en tröst att Socialdemokraterna slipper anklagas för hyckleri och falsk marknadsföring. Det hade ju inte gått att påstå att regeringen kommer att föra en politik för ökad jämlikhet, samtidigt som man kraftigt ökar inkomstklyftorna.

När konjunkturen vänder nedåt kommer alla som är beroende av en fungerande välfärd få betala priset för de rikas skattesänkningar.

Ökade inkomstklyftor är en direkt och medveten konsekvens av januariavtalet. Centerpartiet och Liberalerna gick till val på »sänkta marginalskatter«, och de fick som bekant utdelning. Färre höginkomsttagare kommer att betala statlig skatt över huvud taget, och när värnskatten tas bort får alla som tjänar mer än 662 300 kr om året (över femtiofemtusen i månaden) en rejäl skattesänkning.

Samtidigt får alla som har råd att betala för hushållsnära tjänster tre gånger högre RUT-avdrag. De är överrepresenterade på Djursholm, och kraftigt underrepresenterade i låginkomstkommuner, om någon undrar vem som gynnas av det.

Vem ska betala för att de rika får sänkt skatt och högre bidrag? Idag är det inte många fler än Timbros chefsekonom som tror på den så kallade Lafferkurvans löfte om att sänkta skatter genom »dynamiska effekter« ska leda till högre skatteinkomster. Istället kommer sänkta skatter att leda till sänkta skatteinkomster, och mindre resurser till det gemensamma.

Idag är det fortfarande högkonjunktur. När konjunkturen vänder nedåt kommer alla som på olika sätt är beroende av en fungerande välfärd få betala priset för de rikas skattesänkningar.

Senast då kommer det socialdemokratiska partiet att ställas på prov. Det måste klara av att gå i konstruktiv opposition mot politik som höjer hyrorna, försämrar tryggheten på jobbet, och ökar klyftorna.

Det socialdemokratiska partiet, den rörelse som finns utanför regeringskansliet, kan och måste fylla i hålen i regeringsförklaringen. Helst med nya smarta jämlikhetsreformer.