Hundra kronor, vad är det? Tre chipspåsar menade Torbjörn Rosdahl (M), finanslandstingsrådet i Stockholm, tidigare i våras. När LO-samordningen inför den kommande avtalsrörelsen nu har brutit samman står åter hundralappen i centrum.
IF-Metall, GS-facket och Livs vill inte gå med på att kvinnodominerade låglöneyrken – där snittlönen ligger under 22 400 kronor i månaden – utöver 3,5 procents löneökning per år skulle få just hundra kronor i jämställdhetspott.
De mansdominerade fackens inställning till jämställdhetspotterna har liknats med filmen Jägarna 2, och tidigare arbetslivsministern Hans Karlsson har valt att lämna sitt uppdrag som medlare vid Medlingsinstitutet. I en kolumn i Östran skriver han att han inte längre kan stå bakom en modell för avtalsförhandlingarna med industrins löneavtal som norm, om industrifacken bara ser till sina egna intressen.
Att komma till rätta med de strukturella löneskillnaderna är ingen söndagspromenad. För det första för att många helt enkelt inte tycker att det är ett problem med låga löner i kvinnodominerade branscher och istället pekar på individuella lösningar för den som inte trivs med osäkra arbetsvillkor och låga löner. Den typen av tips kan sammanfattas med: ”Byt jobb och byt bransch om villkoren inte passar!”
För det andra är utmaningen dubbel: Lönerna är låga i såväl arbetar- som tjänstemannayrken – när yrket är kvinnodominerat. För att göra relativlöneförändringar krävs en facklig enighet och solidaritet inte bara inom centralorganisationerna utan också mellan de olika fackförbund som organiserar anställda i kommuner och landsting (och som förhandlar med samma motpart SKL). Varken socionomer, sjuksköterskor eller barnskötare kommer att kunna uppnå högre och mer jämställda löner på egen hand.
När 2010 års lönestatistik presenterades för två veckor sedan framhölls det att det nu går att se en liten minskning av löneglappet mellan kvinnor och män. I genomsnitt tjänade kvinnor 26 200 kronor i månaden och män 30 600 kr. Kvinnor tjänade 85,7 procent av vad män gjorde (eller, annorlunda uttryckt: män tjänade 116,8 procent av vad kvinnor gjorde).
Att kvinnor i snitt tjänar 4 400 kronor mindre per månad än män är oacceptabelt. Varför sätter sig då mansdominerade fackförbund på tvären när en hundralapp skulle kunna göra skillnad för kvinnodominerade branscher med de lägsta lönerna?
”Vi vill slåss för alla lågavlönade kvinnor” skrev IF Metall, GS-facken och Livs i en debattartikel i fredags. Hur då? Berätta er plan – vem vet, det kanske räddar LO-samordningen. Eller har Hans Karlsson rätt i att IF Metall köper egna fördelar och betalar med de lågavlönade kvinnornas möjligheter?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
