Genom att beskriva delad föräldraförsäkringen som ett tvång vill liberalerna skifta fokus från att dagens valfrihet enbart gäller män och att genusstrukturerna innebär en större begränsning för föräldrar än en kvotering av föräldradagarna, skriver jämställdhetskonsulten Nils Petterson.
I dagarna kom Försäkringskassan med ny statistik kring föräldraförsäkringen. Det var inga upplyftande siffror. Männens uttag har bara ökat några tiondelar från förra mätningen och den aktuella statusen är att männen tar ut 23, 7 procent av det totala antalet föräldradagar. Sist i oktober 2011, var siffran 23,1 procent. Lite svårt att se framgången i den ökningen – siffrorna har ju stått och stampat kring 21-22 procent i flera år nu.
Sanningen är att männens uttag av föräldraförsäkringsdagar ökar i snigelfart medan den liberala och konservativa sfären, med KD i spetsen, fortsätter tjatet om politiker som lägger sig i och pekpinnar. Det trots att föräldraförsäkringen är helt och hållet fri att dela upp som familjen själv vill, så när som på två månader vikta åt vardera föräldern.
För det är just kvoterade dagar eller en individualiserad föräldraförsäkring som rör upp mest känslor i debatten. Däremot diskuteras sällan värdet av att också män kan vara hemma med sina barn.
Att diskutera utifrån ett synsätt som utgår att föräldraförsäkringen är ett tvång, betyder att man skjuter fokus från några viktiga aspekter som liberalerna gärna vill glömma: Dels att valfriheten enbart handlar männens frihet att välja, dels att de rådande genusstrukturerna innebär en större begränsning för föräldrar än ett politiskt beslut om en kvotering av föräldradagarna.
Den frihet man pratar om, och som på det hela taget finns i föräldraförsäkringen i dag, är relativ. Den finns möjligen i teorin men mer sällan i praktiken: Kvinnors valfrihet är redan innan en eventuell individualisering starkt begränsad av jämställdhetsstatusen i samhället, lönesättning, karriärmöjligheter på arbetsmarknaden. Lägger man till attityder i arbetslivet, arbetsvillkor och låg lönesättning är det inte svårt att räkna ut vem som i första hand tar ut föräldraledighet.
Den liberala inställningen om familjernas och individernas bestämmanderätt och tiden hemma med sitt barn som en tvångskommendering tycks helt befriad från verklighetsförankring.
En individualisering handlar inte om att bestämma över människors liv. Det handlar om ett jämställt uttag ur en skattefinansierad förmån som från början hade målet att uttaget skulle vara just jämställt. Kanske kräver detta också en motprestation av de som utnyttjar förmånen – en enkel motprestation: att båda föräldrarna tar samma eller lika mycket ansvar för sitt barn under den första tiden. Till förmån för barnet, och till gagn för jämställda villkor på arbetsmarknaden.
Föräldraförsäkringen är ju en av de finaste förmåner vi har i Sverige där barnet har möjlighet att få en nära relation till båda sina föräldrar redan från början. Vi föräldrar får betalt för att vara hemma under barnens första tid i livet. Att individualisera föräldraförsäkringen ger, tvärt emot vad många liberaler hävdar, en större frihet åt familjen och föräldrarna. En individualisering gör föräldraförsäkringen till en rättighet som gagnar de män som vill vara föräldraledig men har svårt att få gehör för det på arbetsplatsen.
Möjligen är det så att kvoteringsmotståndet trots allt inte handlar om familjernas bestämmanderätt utan istället om männens rätt att välja eller inte välja föräldraledighet. En rätt som många män tar för självklar och ofta motiverar med ekonomi eller att arbetssituationen inte tillåter det. Det är ett val som ingen kvinna har år 2012.
Nils Pettersson, jämställdhetskonsult och verksamhetsutvecklare på Södertörns Lärcentra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
