Arbetarklassens kvinnor ratas i jämställdhetspolitiken. Det skriver Karin Thorasdotter och Olav Fumarola Unsgaard, redaktörer för ”Den feministiska utmaningen”.
Det är länge sedan en jämställdhetspolitisk reform som rörde arbetslivet genomfördes. Sedan 2002 har inte en enda jämställdhetspolitisk reform genomförts som kräver att företag eller strukturer förändras. Samtidigt har klyftorna i samhället ökat och vi kan visa att klass i allt högre utsträckning påverkar människors möjlighet till jämställdhet.
2002 infördes den andra så kallade pappamånaden. Efter det har vi inte från någon regering sett förslag som innebär att förutsättningarna för jämställdhet i arbetslivet på något grundläggande sätt förändras.
I jämställdhetens namn har regeringen i stället genomfört jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag, RUT och jämställdhetsbonus. Jämställdhetspolitik har blivit något som riktas till dem med resurser[1].
De 20 procent av befolkningen med högst ekonomisk standard har höjt sin andel av Sveriges totala disponibla inkomst från 36 procent till 38 procent mellan år 1999 och 2010. 1999 hade 11 procent av de ensamstående mammorna en låg ekonomisk standard, 2010 hade andelen ökat till 30 procent. Tillfälliga anställningar är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män och vanligare bland utrikes födda än bland svenskfödda. Inflytandet över arbetet påverkas också starkt över tid[2].
Den ökade materiella klyftan i samhället har gått hand i hand med en ökad ideologisk och politisk acceptans av ojämlikheten i det svenska samhället. Ett resultat av denna utveckling är ökningen av ojämlikheten i jämställdheten. Med det menar vi att den ökade ojämlikheten har spätt på skillnader mellan olika sociala gruppers möjlighet till jämställdhet[3].
Myter om kvinnors arbete och jämställdhet som en utpräglat svensk värdering skymmer sikten för vad en progressiv politik borde sikta in sig på. Hela berättelsen om hur ett land av kvinnor räddades ut på arbetsmarknaden av välfärdsstaten är problematisk. Den är problematisk därför att den handlar om att det var männen som byggde välfärdssamhället, att deras arbete skapade ekonomiskt utrymme att frigöra kvinnan så att också hon kunde arbeta.
Detta skapar en hierarki mellan manligt och kvinnligt arbete där mannens är mer grundläggande. I själva verket har dessa kvinnor nästan alltid arbetat både i hemmet och i produktionen. De har bara inte kunnat bestämma hur. På den punkten har alltså inte mycket förändrats[4].
Sammantaget ser vi en politik som lämnar walk over på omfördelning för jämlikhet och jämställdhet för arbetarklassen kvinnor. Och det är här vi ser den feministiska utmaningen för en politik för en jämställd arbetsmarknad.
En sådan politik kan inte utformas enbart utifrån medelklasskvinnornas behov. Den behöver utformas med omfördelning och erkännande av kvinnors arbete som mål. Först då förändrar den maktförhållandena och blir något annat en bonus för de redan jämställda.
Karin Thorasdotter och Olav Fumarola Unsgaard, redaktör för ”Den feministiska utmaningen” som ges ut av Arena Idé på Premiss förlag med stöd av LO.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
