Liberalerna har betalat ett högt pris för sina politiska vägval och högervridningen av samhällsdebatten, som partiet också medverkat till. Vilka väljare skulle kunna tänka sig att återvända till eller välja Liberalerna i höst?
Lagom till Liberalernas riksmöte ligger Unibets odds på ett valresultat över fyra procent visserligen högre än på att partiet trillar ur riksdagen. Men bara oddsets existens skapar förstås oro i de liberala leden. De interna konflikterna har inte gjort saken bättre.
Birgitta Ohlsson utmanade till sist Jan Björklund om partiledarposten. Det var ett utsiktslöst försök redan från början. Hon ställde bland annat ett ultimatum till partiet, antingen blir jag partiledare eller så hoppar jag av. Förmodligen avgjorde det inte maktkampen, men bär ändå vittnesbörd om oharmoniskt inre politiskt liv i Liberalerna. Med Birgitta Ohlsson försvann ett stråk av en radikalare feminism från partiets ledning.
Den tidigare partiledaren Lars Leijonborg skriver i sina intressanta och öppenhjärtiga memoarer Kris och framgång. Mitt halvsekel i politiken att: »Folkpartiet är i någon mening en sekt, dess ungdomsförbund är i så fall en undersekt i sekten. Att dela upp den undersekten i två undersekter måste betraktas som ett misslyckande.«
Leijonborg skriver här om den hårda striden mellan höger och vänster i ungdomsförbundet i slutet av 1960-talet, då högern var långt till vänster om dagens vänster. Detta är historia. Men en bra utgångspunkt för att förstå Liberalernas problem i dag. 1968 blåste det vänstervindar. 2018 är det en minst lika kraftig rörelse högerut, mot konservatism och populism i oskön förening.
Länge höll Folkpartiet fast vid sin mittenprofil och höll en armbågslucka högerut. Åtminstone till och med Bengt Westerberg. Inför 1991 års val ingick han förvisso en allians med Carl Bildt men efterhand stärktes snarast hans socialliberala profil och omfamnande av välfärdsstatens grundvalar. Efter det borgerliga förlustvalet 1994 ville Westerberg i stället bilda en koalition med Socialdemokraterna. Men den tillträdande statsministern Ingvar Carlsson sa till sist nej.
Efterspelet 1994 blev avgörande för partiets senare utveckling och kanske också Sveriges politiska utveckling. Folkpartiet valde att bli en lojal spelare i det borgerliga »laget«. Socialdemokraterna utmålades nu som den absoluta fienden i nästan alla lägen.
Det rådde därför aldrig några tvivel om att partiet skulle ingå i Alliansen inför 2006 års val. Då påbörjades också ett antal liberala reträtter och en uppluckring av exempelvis de generella och inkomstbaserade socialförsäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet, länge en liberal hjärtefråga.
I efterhand är Leijonborg i sina memoarer minst sagt kluven till den politiska förskjutning han själv medverkade till eller tvingades acceptera. Han misstror i grunden Moderaterna och anklagar Maud Olofsson för att ha öppnat dörren högerut i många frågor. Med en kombination av krav på språktest för medborgarskap och en i övrigt liberal syn på invandring tredubblades väljarstödet för Liberalerna i valet 2002. Sedan har det gått utför. Men den politiska axeln högerut med Alliansen består.
Björklund försöker inför årets val både »tala klarspråk« om integration och säga nej till Sverigedemokraterna. Jan Björklund har i ännu högre grad än sin föregångare gjort kampen mot »snällismen« och sitt illa dolda förakt för arbetarrörelsen till sitt politiska varumärke.
Liberalerna har alltså fått betala ett högt pris för sina politiska vägval och högervridningen av samhällsdebatten, som partiet också medverkat till. Vilka väljare skulle kunna tänka sig att återvända till eller välja Liberalerna i höst?
En del vänsterliberala väljare har gått till över till Miljöpartiet, andra attraheras kanske av Feministiskt alternativ. Och Centerpartiet framstår i dag som det mer konsistenta liberala alternativet. Det blir nog svårt att vinna väljare på den fronten med Björklunds nuvarande politiska profil. Och på högerflanken är konkurrensen lika hård.
Liberalernas syn på arbetsmarknaden med krav på lägre löner, försvagning av facket och uppluckring av anställningstryggheten bryter mot partiets historiska ställningstagande. En aktuell SCB-undersökning visar också att Liberalerna tappat många TCO- och Saco-medlemmar till Centerpartiet. Det är möjligen också bakgrunden till Jan Björklunds återkommande tal om att kraftigt höja just lärarlönerna. Det bär desperationens prägel.
Historiskt har många lärare varit folkpartister. Detta kan vara en avgörande väljargrupp som kan rädda partiet kvar i riksdagen eller lyfta partiet några tiondels procentenheter. Men grundproblemet kan vara att förtroendet för Björklund är för lågt, han var ju själv under många år som minister var ansvarig just för skolan. Björklunds envisa försvar för dagens skolsystem har knappast någon bred förankring, kanske särskilt inte i lärarkåren!
För Björklund väntar nu den sista politiska striden. Unibets odds på att Jan Björklund avgår innan årets slut – ja, det är förstås högre än på att han är kvar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
