ledare Mycket i uppgörelsen tär hårt på ett progressivt hjärta. Decennier av näringslivsfinansierad ideologisk propaganda har betalat sig. Hur kommer vi att minnas »Januaripakten« om ett tiotal år, som en parantes eller som en historisk vändpunkt i svensk politisk historia?

»Januaripakten«. Överenskommelsen mellan S, MP, L och C verkar redan ha fått ett namn. Stefan Löfven fortsätter som statsminister men har fått svälja stora eftergifter. Detta är bilden efter fredagens presskonferenser och politiska kommentarer. I gengäld har socialdemokraterna lyckats splittra alliansen, så att stickorna ryker.

Uppgörelsen illustrerar att politik inte alltid är ett val mellan ont och gott, utan i praktiken ofta handlar om att välja det minst dåliga alternativet.

Hur länge »Januaripakten« överlever är emellertid svårförutsägbart. I politiken är inget för evigt. Decemberöverenskommelsen från 2014 bestod i tio månader. Hur kommer vi att minnas »Januaripakten« om ett tiotal år, som en parentes eller som en historisk vändpunkt i svensk politisk historia?

Ur ett historiskt perspektiv är överenskommelsen ändå inte så unik som man kan tro. En snabbspolning av de senaste hundra åren visar på många ibland överraskande och oväntade handslag mellan partier på båda sidorna blockgränserna.

  • Kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1932 är kanske det mest kända och mytomspunna exemplet, då Socialdemokraterna accepterade ekonomiskt stöd till bönderna för att få igenom sin arbetslöshetspolitik.
  • Koalitionsregeringarna på 30- och 50-talet mellan samma partier är ett annat.
  • Hagaöverenskommelserna mellan den socialdemokratiska regeringen och Centern och Folkpartiet om den ekonomiska politiken på 70-talet ytterligare ett.
  • För att inte tala om den underbara skattenatten 1981 mellan Socialdemokraterna och Fälldinregeringen (Folkpartiet var drivande), vilket ledde till att Moderaterna lämnade den borgerliga regeringen samma år.

För att förhindra att samhällsvådliga konflikter river isär samhället krävs ibland också ett mått av pragmatisk kompromissvilja. Även om det svider och kan sitta hårt inne.

  • Den stora krisuppgörelsen mellan Bildt-regeringen och Socialdemokraterna 1992 var också en exceptionell form av samarbete, ja unik i ett historiskt och internationellt perspektiv.

Det går säkert att ha synpunkter på ett och annat i dessa uppgörelser, i efterhand. Men de uppvisar ändå ett intressant mönster. I grunden står skilda intressen och ideologier emot varandra i politiken.

Men för att förhindra att samhällsvådliga konflikter river isär samhället krävs ibland också ett mått av pragmatisk kompromissvilja. Även om det svider och kan sitta hårt inne.

En jämförelse med det låsta läget i Storbritannien illustrerar detta med all önskvärd tydlighet. Samarbetet och samtalen över partigränserna är där tämligen obefintliga. I veckan ska Theresa May ha ringt den radikale fackföreningsledaren Len McCluskey för att sondera möjligheterna att få stöd för sin linje i utbyte mot bättre villkor för löntagarna. Det var nog lite sent påkommet efter flera decenniers kamp mot fackföreningarna.

Så i veckan kommer underhuset att med all säkerhet att rösta ner brexitavtalet med EU. Osäkerheten om landets ställning och ekonomi kommer att fortsätta och kan mycket lämna EU helt utan avtal. Medan Sveriges riksdag lär låta Stefan Löfven bilda regering.

Samtidigt finns det mycket i uppgörelsen som tär hårt på ett progressivt hjärta.

Den som läser överenskommelsen kan konstatera att Centern och Liberalerna fått bra betalt. Kanske för bra betalt. Förhandlingsläget var inte heller det optimala för Stefan Löfven. Han har fått betala ett högt pris för att förmå Annie Lööf och Jan Björklund att spräcka alliansen. Särskilt Centern har rört sig i en överraskande ideologiserad riktning under senare år.

Kanske kan man säga så här: de borgerliga partier som nu spräcker det borgerliga blocket har fått så mycket betalt att de ska kunna säga till sina väljare, medlemmar och andra kritiska på den borgerliga kanten att »vi fick bra betalt, vad klagar ni på?«.

Det räcker att läsa överenskommelserna om skatterna, bostadspolitiken, RUT, arbetsförmedlingen och arbetsrätten för att förstå detta. Det är inte fråga om ett systemskifte. Men inte alltid steg i rätt riktning. Dessutom är det Moderaternas och Kristdemokraternas oppositionsbudget som gäller för 2019, tills vidare.

Överenskommelser säger därvidlag också något om hur den svenska opinionsbildningen ser ut i dessa dagar. Decennier av näringslivsfinansierad ideologisk propaganda har betalat sig. Och Stefan Löfven har fått tugga i sig att de rödgröna är långt, långt från egen majoritet i Sveriges riksdag.

Socialdemokraterna har visat sig agerat skickligt och är ett regeringsfähigt parti. Ungefär som CDU i Tyskland.

Men vad har Stefan Löfven för visioner för samhällsutvecklingen och sitt partis framtida roll? Den frågan kräver nog ett bättre svar än vi fått hittills för att inte Socialdemokraterna ska gå sina europeiska broder- och systerpartiers väg i kommande val.

Januaripakten är emellertid bara en startpunkt för vad som väntar de kommande åren. Det kommer att bli många förhandlingar, budgetar och tilläggsbudgetar under innevarande mandatperiod. Det lär gnissla en och annan gång mellan de fyra partier som slutit denna överenskommelse.

Vi behöver mer omfördelning, mer investeringar i det gemensamma snarare än skattesänkningar. Annars kan vi inte undanröja det som banade väg för Sverigedemokraternas framgångar.

Den stora utmaningen för den kommande regeringen kan i grunden kopplas till lärdomarna av Emmanuel Macrons snabba fall från toppen. Macron var Centerns förebild i årets valrörelse.

Han gick till val på liberala reformer som inledningsvis verkade uppbåda ett stort mått av entusiasm. Men Frankrike skakas nu, via de Gula västarna,  av det största och mest allvarliga upproret sedan 1968.

I grunden finns samma misstro mot politiken och »eliten« på många håll i Europa och i Sverige. Det var den som kanaliserades i brexit, så skickligt återberättat och synliggjord i den geniala filmatiseringen av folkomröstningskampanjen i Storbritannien, »Brexit. The uncivil war«.

Januaripakten har kommit till för att hålla borta den nationalkonservativa varianten på detta uppror. Den bottnar ytterst i ökade sociala, ekonomiska och kulturella spänningar i vår tid.

Allt detta borde oroa regeringen och den konstellation som kommer att rösta fram Stefan Löfven som statsminister i veckan. Särskilt när ekonomin mattas av och mycket väl kan förvärras av en hård brexit och en förnyad kris i EU.

Vi behöver kort sagt mer omfördelning, mer investeringar i det gemensamma snarare än skattesänkningar. Annars lär Sverige inte kunna rida spärr och undanröja de faktorer som banade väg för Sverigedemokraternas framgångar. Och som i grunden ritat om den svenska politiska kartan.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena