ledare Bolagen gräver guld men underhållet är eftersatt. När ska vi ta den diskussionen?
Så har det hänt, det som inte fick hända. Ett persontåg som gick i 150 kilometer i timmen på en av Sveriges mest trafikerade sträckor spårade ur. Två kilometer räls förstördes, kostnaderna beräknas till flera hundra miljoner.
När Arlandabanans tåg spårade ut öster om Märsta på småtimmarna den 27 maj 2023 var det inte oväntat.
Tvärtom. Det har larmats om risken för den här typen av olyckor i åratal. Service- och kommunikationsfacket Seko som organiserar dem som utför underhållet i praktiken har larmat om den resursbrist och tidspress som de tvingar arbeta under. I oändliga led av underentreprenörer, den ena mindre seriös än den andra. Den entreprenör som är billigast vinner upphandlingen, vilket innebär en ständig press att klara sig i en konkurrens som bygger på lägsta pris.
Hittills har Sverige varit förskonat från större olyckor
De har larmat om vad det betyder för underhållet.
Om hur eftersatt underhållet är.
Det undermåliga underhållet leder till förseningar, inställda avgångar och onödigt glesa tidtabeller. Och till olyckor.
Det som hände i helgen var en lindrig olycka. Två av passagerarna fick föras till sjukhus, men ingen av dem ska enligt vad som är känt vara allvarligt skadad.
Men det var förmodligen ren tur. Tåget var långtifrån fullt, och det körde inte i maxhastigheten, som är 200 km/h. Det var mycket tidigt på morgonen. Bara ett par timmar senare hade trafiken varit i full gång. På just den sträckan där olyckan inträffades delar Arlandabanan spår med såväl pendeltåg som fjärr- och regionaltåg.
Hittills har Sverige varit förskonat från större olyckor, men vi vet att de kan inträffa. I Storbritannien ledde olyckan vid Ladbroke Grove som krävde 26 människors liv 1999 till en omfattande debatt om Storbritanniens privatiserade järnvägssystem.
Det är den debatten vi borde ha. Som om Arlanda Express var fullsatt, i full fart, i högtrafik.
I en rapport för Seko Infranord konstaterar Mats Wingborg att det svenska järnvägsunderhållet sticker ut. Jämfört med andra länder i Europa hör underhållet till de mest privatiserade, uppstyckade och konkurrensutsatta.
Ett systemfel är att Trafikverket sedan 2010 inte utför något underhåll själva. Allt är upphandlat. Det innebär att myndigheten är helt utlämnad till marknaden.
Arlandabanan i sig är, med ekonomijournalisten Per Lindvalls ord, ett exempel på ”den nyliberala misshushållning som har plågat Sverige sedan 1990-talet”.
De australiska pensionsfonder och det kinesiska statliga bolag som äger A-train täljer guld, samtidigt som biljettpriserna är skyhöga. Och inte bara för dem som kan hosta upp 320 kr (!) för de tjugo minuter som det tar att åka en enkel resa till Arlanda. Det kostar också för alla andra att åka tåg till Arlanda, eftersom SL/UL, Mälartåg och SJ måste betala en trafikeringsavgift till A-train.
De täljer guld, samtidigt som resurserna inte räcker till ett underhåll som håller måttet.
Statens haverikommission kommer att utreda olyckan. Haverikommissionen borde också få i uppdrag att utreda Sveriges urspårade järnvägssystem.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
