I regeringsförklaringen från 2010 menade Fredrik Reinfeldt att redan vidtagna och aviserade åtgärder för klimatet räcker. Det behövs helt enkelt ingen ny politik för klimatet, enligt statsministern. Detta har legat som en våt filt på svensk klimatpolitik sedan dess. Nu är klimattoppmötet i Durban inlett och det borde vara ett gott tillfälle för en mer aktiv klimatpolitik. Regeringen har dessutom en ny miljöminister, Lena Ek. Här är fem konkreta förslag på hur hon skulle kunna få fart på klimatarbetet.
Förläng Kyoto och låt det omfatta fler länder
Nästa år löper Kyotoprotokollet ut. Även om inte alla länder omfattas av detta är det helt avgörande att det finns ett bindande, internationellt avtal för utsläppsminskningar. Kyotoprotokollet måste därför, med dess fel och brister, förlängas.
Skala upp
Det absolut bästa sättet att få med andra i klimatarbetet är att visa att man själv tar det på allvar. Tänk om Lena Ek kunde göra som den nyvalda vänsterregeringen i Danmark, nämligen höja ambitionen för att få ned de egna utsläppen. Den svenska regeringen har utlovat minskningar med 40 procent till 2020, men minst en tredjedel kommer att bestå av billiga och osäkra utsläppskrediter i andra länder. Vi i Vänsterpartiet vill självklart göra stora internationella klimatinvesteringar, men dessa ska göras som ett separat klimatbistånd och inte som ett sätt att avräkna de inhemska utsläppsambitionerna.
Lena Ek borde också ansluta sig till de länder i EU som driver att EU ska skala upp sitt minskningsmål till minst 30 procent till 2020. Detta var något som Ek själv drev under sin tid som EU-parlamentariker. Nu när hon har chansen att göra detta Sveriges ståndpunkt är det tyvärr tyst.
Klimatbistånd
Det ironiska och djupt orättvisa med klimatförändringarna är att de som släpper ut minst är de som drabbas värst. Det är fattiga länder som i dag drabbas av översvämningar, får sina skördar förstörda av ökenutbredningen och lider av krig och konflikter när spänningarna ökar i sökandet efter allt knappare resurser. Den rika världen står historiskt sett för nästan 80 procent av de totala utsläppen av växthusgaser. Det är dags att betala tillbaka för våra utsläpp. Flera länder driver kreativa förslag på hur kapital ska kunna mobiliseras till utvecklingsländerna; Tobinskatt, avgift på fossil energi, avgift på flygtrafiken eller att pengar tas från utsläppshandelssystemet. Alla de förslagen är bra och förtjänar stöd. Men från Sverige är det tyst. Knäpptyst.
Ny teknik till Syd
För att utvecklingsländerna ska kunna bromsa sina egna utsläpp och samtidigt utvecklas behöver de få tillgång till modern miljöteknik. En stor del av den nya tekniken för förnybar energi kontrolleras av ett fåtal företag i Europa och USA. Men tekniken är otillgänglig för världens fattiga länder på grund av höga licensavgifter och patent. Genom att förändra patentlagstiftningen skulle tekniköverföring kunna gynnas.
Slopa osäkra utsläppskrediter
Systemet med Clean Development Mechanisms, att länder och företag kan köpa billiga utsläppskrediter i utvecklingsländer, är under all kritik. Systemet borde avskaffas och ersättas med verkliga internationella klimatinvesteringar. Så länge utsläppskrediterna finns kvar borde åtminstone systemet reformeras i grunden. I Durban skulle Sverige kunna verka för att begränsa EU:s och andra i-länders uppköp till att endast utgöra en mycket begränsad del av deras klimatåtaganden. Den sämsta formen av projekt borde också stoppas helt och hållet.
Att passivt avvakta och tro att andra ska göra jobbet håller inte. Det var länge sedan den svenska regeringen aktivt bidrog konstruktivt till den globala klimatdebatten. Nu är toppmötet i Durban igång. När kan vara bättre att agera än nu?
Jens Holm (V), riksdagsledamot, klimatpolitisk talesperson och på plats i Durban nästa vecka.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
