Efter tillkortakommandet i Doha skriver Vänsterpartiets Jens Holm om hur framtidens klimatförhandlingar borde se ut.
Nästan efter ett dygn på övertid lyckades FN:s klimattoppmöte i Doha till slut enas. Men resultatet är långt från vad som krävs. Det var bra att klimatmötet beslutade om en förlängning av Kyotoprotokollet, men det var egentligen det enda riktigt substantiella som kom ut efter två veckor av intensivt förhandlande i Doha, Qatar.
När det nya Kyotoprotokollet endast omfattar 15 procent av världens utsläpp samt är fyllt med flera kryphål är det svårt att tycka annat än att vi har förlorat ännu ett år i klimatarbetet. Det har vi inte tid med.
Samtidigt som klimatförhandlingarna ägde rum svepte tyfonen Bopha över södra Filippinerna. Den hade förödande konsekvenser. Hundratals människor har dött och lika många saknas fortfarande. Över 100 000 har fått sina hem förstörda och är nu hemlösa.
Anförandet från Filippinernas klimatförhandlare Naderev Saño, där han har svårt att hålla tårarna borta, innehöll kanske toppmötets viktigaste budskap: ”Vi kan inte vänta längre – inga fler ursäkter. Vi måste agera nu.”
Det är inte det minsta märkligt att delegaterna från de fattigaste länderna blir allt mer desperata. Det är de som drabbas här och nu av de växande utsläppen. Av de historiska utsläppen kommer den absoluta merparten från de industrialiserade länderna.
Det är också därför Klimatkonventionen slår fast ett tydligt rättviseperspektiv: det är de rika länderna – de så kallade Annex 1-länderna, som ska åta sig bindande minskningar av sina utsläpp samt föra över kapital och ny teknik till utvecklingsländerna.
Men efter 18 år av internationella megamöten är vi mer fel ute än någonsin. Ett stort antal rapporter publicerades inför årets toppmöte. De visar alla på samma sak, den utsläppskurva vi är inne på kan leda till en temperaturhöjning på så mycket som fyra grader inom innevarande århundrade.
Ärligt talat, det är en utveckling som skrämmer mig. Mina barn och deras barn kan tvingas leva i en värld där civilisationen som vi känner den har ersatts av en global oordning där ren överlevnad upptar den största delen av människans vakna tid.
Under förhandlingarna har merparten av tiden upptagits av tekniska definitionsfrågor och olika länders positioner, till synes orubbliga. Mötet i Doha försökte lösa ut fler frågor än någonsin. Man förhandlade i sju olika spår; om allt från ett nytt Kyotoprotokoll och utsläppsmarknader till skogsfrågor, finansiering och tekniköverföring.
Detta är alldeles för mycket. Ju fler frågor som man lägger på de dryga 190 länderna inom klimatkonventionen att lösa desto fler låsningar kommer man få.
FN:s klimatförhandlingar borde göra färre saker, men bättre.
Man måste gå tillbaka till grunduppdraget: att hitta en för världen rättvis lösning på klimatproblemet. Det handlar i praktiken om att fokusera på att få till stånd bindande avtal för utsläppsminskningar samt att snabbt mobilisera kapital och ny teknik till utvecklingsländerna.
Andra frågor kan med fördel lösas inom andra fora samt genom bilateralt samarbete mellan länder.
Det är viktigt att ha hantera klimatfrågorna på ett demokratiskt sätt inom FN:s regi. Men det är inte bara antalet frågor som måste ses över utan även arbetsformerna. Klimatmötena borde tydligare kopplas till folkvalda politiker, intresseorganisationer och experter. Med dagens arbetsformer bestämmer regeringarna allt. Det medför tyvärr ett stort inslag av hemlighetsmakeri och revirtänkande som utestänger andra.
En lösning på detta skulle kunna vara en permanent parlamentarikerförsamling kopplad till klimatförhandlingarna. Församlingen skulle kunna utses av respektive parlament och ha till uppdrag att komplettera ministerförhandlingarna, bygga upp långsiktigt förtroende mellan länderna och kanalisera det engagemang som finns i frågan.
Med ett permanent demokratiskt utsett organ kopplat till förhandlingarna skulle ministerhegemonin brytas och den folkliga insynen stärkas. Och med den skulle ett hårdare tryck byggas upp i förhandlingarna. Som det är nu kan ministrar alldeles för lätt trixa bort viktiga frågor.
Det kan vara frustrerande att de internationella förhandlingarna går så trögt. Desto viktigare att varje land tar ansvar för sina utsläpp och gör mer än vad man tidigare har utlovat. Den svenska regeringens målsättning om att sänka utsläppen med 40 procent till 2020 är i ljuset av detta inte tillräckligt.
I det svenska målet inbegrips uppköp av osäkra utsläppsrätter i andra länder motsvarande 7 miljoner ton, det vill säga 33 procent av det svenska klimatmålet. Vänsterpartiet lägger därför fram konkreta förslag på hur svensk klimatpolitik ska förbättras.
Vi föreslår ökade ambitioner och att allt ska göras på hemmaplan i Sverige samt att EU höjer sina ambitioner. Vi menar också att det är samhällsekonomiskt lönsamt att gå före i en nödvändig omställning av våra ekonomier till lägre utsläpp. Med ett högre klimatmål följer investeringar i exempelvis förnybar energi, innovationer och hållbara transportsystem.
Det går inte längre att leva på gamla lagrar i klimatpolitiken. Det är fullt möjligt att minska våra utsläpp i den utsträckning de senaste forskningsrönen kräver. Vi måste ta ansvar. Som Naderev Saño sa inför hela toppmötet förra veckan: ”Om inte vi, vem? Om inte nu, när? Om inte här, var?” Det är oss han talar till.
Jens Holm (V), riksdagsledamot och representant för riksdagen på klimattoppmötet i Doha
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
