I nästa vecka ska Carl Bildt enligt förhandsreklamen hålla ett ”linjetal” på Utrikespolitiska Institutet. Tänka sig. Vi som har väntat fyra år på att det ska gå att urskilja någon linje i den borgerliga regeringens utrikespolitik. Sedan alliansen kom till makten 2006 har sylvassa och illa övertänkta utspel mot Ryssland varvats med oklar tyst diplomati i fallet Dawit Isaak och en undfallande Irakpolitik.
Med tanke på de senaste dagarnas händelser i Burma skulle Carl Bildt inte minst kunna ta tillfället i akt att skärpa politiken mot den burmesiska juntan. Där har Sverige på senare år blivit en passiv betraktare av andra länders politik; en spegel av den vaghet och realpolitiska hållning som präglat utrikespolitiken som helhet.
För några månader sedan konstaterade Tomas Quintana, FN:s särskilda rapportör om mänskliga rättigheter i Burma, att FN borde utreda om juntan gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten. Flera länder, bland andra Frankrike och Storbritannien, har därefter ställt sig bakom kravet. Men inte Sverige. När Burmaaktivisten Debbie Stothard från organisationen ALTSEAN var i Sverige i början av november frågade hon UD om skälet till detta och fick svaret att Sverige vill ”vänta och se”.
Vänta på vadå?
Under de senaste decennierna har militärjuntan bedrivit vad som närmast måste beskrivas som en etnisk rensning i sina gränsområden. De etniska minoriteter som kräver större självständighet från centralmakten har drivits bort. Deras byar har bränts upp och hundratusentals människor drivits på flykt. I Burmas städer har säkerhetspolisen konsekvent förföljt alla oppositionella. Ännu idag sitter 2200 politiska fångar i landets fängelser. När munkarna i klostren protesterade på gatorna på hösten 2007 slogs upproret ned med blodigt våld. Men regeringen vill vänta och se.
Samma vaghet präglade Carl Bildts kommentarer efter det val som hölls i Burma förra helgen och efter frisläppandet av Aung San Suu Kyi en vecka senare. Valet dömdes ut av alla som tar demokrati på allvar. Även Bildt var tydlig med att valet inte gått rätt till, men samtidigt häpnadsväckande förstående inför militärjuntans ambitioner.
– Om man lyssnar på vad regimen säger, så vill de ha ett demokratiskt styre, förklarade Carl Bildt i Expressen.
Utrikespolitik förvandlad till kommentatorsverksamhet. Trots att juntans ambition inte varit någon annan än att behålla makten. Trots att målet för den politiska processen i Burma är ett system som det i Zimbabwe eller Vitryssland. Knappast fungerande demokrati. Förvirringen ökar ytterligare av att UD:s ansvariga för Burmafrågorna på ambassaden i Bangkok under de senaste månaderna bedrivit ett lobbyarbete för de politiska krafter som valde att ställa upp i juntans riggade val.
Hållningen i Burmafrågan påminner om den som präglat Sveriges politik gentemot Eritrea i arbetet för att få Dawit Isaak fri. Den tysta diplomatin, tron att UD genom smarta diplomatiska manövrar ska få regimen att göra som man vill, har präglat hela strategin. När organisationen Reportrar utan gränser nyligen sökte stöd från Sida för ett stöd till den eritreanska exilradion Erena avslogs ansökan med hänvisning till UD.
UD hade avrått från projektet ”av politiska skäl”. Sveriges ambassadör till Eritrea, Fredrik Schiller, förklarade att han ”avråder från allt som kan störa relationerna i Asmara”. Konkret innebär det att Sverige bör avstå från alla former av öppna politiska och ekonomiska påtryckningar. Och detta efter att den tysta diplomatin i nio år misslyckats med att få Dawit Isaak fri.
Jag ser fram emot Carl Bildts tal, men mest av allt ser jag fram emot en svensk utrikespolitik som vågar göra allvar av allt prat om att sätta demokrati och mänskliga rättigheter i främsta rummet.
Jesper Bengtsson, chefredaktör OmVärlden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
