Jo, Glasgow kan bli en vändpunkt

ledare Det finns en rad risker länkade till de klimatmål som slås fast vid toppmötet i Glasgow. Men det finns också mycket som talar för att länderna inte kommer kunna fortsätta som tidigare.

Hur ska klimattoppmötet i Glasgow bedömas? Fiasko, en framgång eller någonting mitt emellan?
Den frågan är inte så lätt att besvara. Ett antal överenskommelser som på pappret ser ut som betydande framsteg kan om något år eller två – när vi ser att regeringar världen över inte följt dem – i stället framstå som misslyckanden.

Nu lovar hundratals länders regeringar att minska kolanvändningen, avskogningen och att sätta ett tak för utsläppen av metangas.
Det ser bra ut, men historien är inte så kul. Trots alla klimattoppmöten sedan 1995, det lagligt bindande Kyoto-protokollet från 1997 och Parisavtalet 2015, har koldioxidutsläppen i världen oavbrutet ökat de senaste åren.
Det låter intressant att de två största nedsmutsarna, Kina och USA, vill bilda en gemensam arbetsgrupp. Men om allt hela slutar i tomt stormaktsbråk vet vi inte i dag.
En stor del av spurten på toppmötet i Glasgow har gällt just att gardera sig mot smita från vad man lovat, genom att slå fast regler, tidsramar och ett gemensamt rapporteringssystem.

Vi får inte glömma att vägen till ett grönare samhälle är fyllt av nya konfliktrisker.

Det finns dock ett antal omständigheter som gör att man kan tro på att Glasgow trots allt kan bli en vändpunkt. Kanske främst för att klimatfrågan inte längre kan reduceras till att länder byter papper med årtal med varandra på ett toppmöte.
Vi har inte minst de tusentals unga klimataktivisterna världen över, som inte kommer att sluta opponera mot grönmålning och svek.

Med en uppvärmning som forskarna tror kan ligga på 2,7 grader kommer vi inte bara att få avlägsna katastrofer i Filippinerna och Nepal, utan som under det gångna året också i Europas mitt och längs den amerikanska västkusten.
Människor vars hem förstörts kommer inte att acceptera skogsbränder och tyfoner som det normala tillståndet. Det är också oundvikligt att vi kommer att få tusentals klimatflyktingar.

Det går knappast längre att trovärdigt vifta bort att fattiga länder med små utsläpp får betala priset för de rika ländernas stora nedsmutsning.
Avgörande kan bli att sol- och vindkraft blivit billigare än kol och olja. Det finns också i dag storskaliga icke-fossila alternativ som inte fanns för fem–sex år sedan. Där kan innovativa företag och målmedvetna stater med ett gemensamt aktivt utvecklingsarbete klara en del av svårigheterna med den nödvändiga omställningen.

Men vi får inte glömma att vägen till ett grönare samhälle är fyllt av nya konfliktrisker.
När det omtalade svenska fossilfria stålet ska tillverkas i full skala krävs massor av el.
Batteridrivna bilar gör att vi får en explosiv efterfrågan på sällsynta metaller. Den amerikanska elbilen Tesla lär rymma lika mycket litium som finns i 10 000 mobiltelefoner.
Kongo har två tredjedelar av jordens tillgångar på kobolt. Batterifabriker, som de som planeras i Sverige, ropar efter denna råvara som i dag grävs fram i Afrika under vidriga arbetsvillkor, bland annat barnarbete.

Ska vi i stället starta nya gruvor här hemma? De kommer att mötas av folkliga protester, liksom bygget av nya vindkraftverk redan mött.
Kommer vi i längden att acceptera att den rikaste en procenten av världens befolkning svarar för 15 procent av koldioxidutsläppen? En fortsatt massbilism med dyra elbilar på nya trafikleder, som slukar massor av skadlig cement, kan växa till en klassfråga, särskilt om kollektiva transportmedel inte skulle fungera.
De gula västarna, protestvågen i Frankrike för några år sedan, visar hur det kan gå när klimatet mest är en angelägenhet för eliterna.
Men när eliterna möttes i Glasgow var detta möjliga hot inget stort samtalsämne.