Efter fem år i regeringsställning tillkännagav jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström häromveckan, att det är dags att analysera orsakerna till varför arbetslivet fortfarande erbjuder så olika villkor för kvinnor och män.
Initiativet är välkommet. Jobbskatteavdraget som skulle få kvinnor att vilja gå upp i arbetstid har varit verkningslöst. Fortfarande arbetar en stor andel kvinnor ofrivillig deltid. Privatiseringarna av vård, skola och omsorg, som skulle stärka kvinnor på arbetsmarknaden, har inte minskat lönegapet mellan mans- och kvinnodominerade branscher. Jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen har inte ökat mäns uttag av föräldrapenningen. De individinriktade lösningarna har inte fungerat.
Nu verkar även regeringen inse att de stora utmaningarna för jämställdhet i arbetslivet måste hanteras med sikte på de strukturella hinder som finns. Sabuni och Engström är tydliga när de i direktivet till den nya utredningen efterfrågar förslag för att åtgärda löneskillnaderna mellan män och kvinnor, den ojämna fördelningen av föräldrapenning, den könsuppdelade arbetsmarknaden och inte minst det kvinnodominerade deltidsarbetet.
De är också tydliga när det tar utgångspunkt i de jämställdhetspolitiska målen om ekonomisk självständighet och en jämn fördelning av det betalda och obetalda hem- och omsorgsarbetet mellan kvinnor och män.
Kanske signalerar utredningen en nystart för alliansens jämställdhetspolitik. Tidigare har regeringen valt att lösa upp den viktiga koppling mellan familjepolitik och sysselsättningspolitik som länge har präglat den svenska tillväxtmodellen. Utan en familjepolitik som främjar arbetslinjen undergrävs de jämställdhetspolitiska målen, och tvärtom.
Moderaternas partistämma beslutade häromdagen att lyfta ut målet om en jämn fördelning av det obetalda hemarbetet ur partiets idéprogram. Det kristdemokratiskt styrda socialdepartementet har utan debatt förändrat Försäkringskassans uppdrag från att arbeta för ett mer jämt uttag av föräldrapenning till att ge ”föräldrar goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningsdagarna mellan sig”.
Det är ett flagrant avsteg från den fastlagda politiken, som jämställdhetsministern inte uppmärksammat.
Familjepolitikens utformning påverkar villkoren i arbetslivet. Kvinnor ses fortfarande som riskablare att anställa än män, om det inte handlar om så kallade ”föräldravänliga branscher” med deltider och korta anställningar där främst kvinnor också arbetar. Löneläget i dessa kvinnodominerade branscher är betydligt lägre i branscher där män arbetar.
Därför går det inte att argumentera att familjers ”fria val” leder till en jämn fördelning av betalt och obetalt arbete.
Det går inte att frikoppla familjepolitiken från en jämställd och effektiv arbetsmarknad. Därför måste regeringen och Delegationen för jämställdhet i arbetslivet våga närma sig de reformer som verkligen ger effekt.
- Slopa vårdnadsbidraget – en anomali för både arbetslinje och jämställdhet.
- Satsa på en högkvalitativ och flexibel barnomsorg.
- Öka antalet reserverade månader för vardera föräldern i föräldraförsäkringen.
- Höj lägsta ersättningen i föräldraförsäkringen.
Det räcker inte med att ge föräldrar möjligheter till ”informerade val” som Sabuni vill, man måste också våga erbjuda dem sin politiska vilja.
Joa Bergold, jämställdhetspolitisk utredare, LO.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
