Det är ett i bästa fall naivt, i värsta fall ett medvetet passiviserande uppdrag som Jämställdhetsdelegationen fått. Det skriver Joa Bergold, jämställdhetspolitisk utredare på LO. I delegationen representeras LO av Karl-Petter Thorwaldsson.
För snart ett år sedan tillsatte regeringen Delegationen för jämställdhet i arbetslivet. Delegationens uppdrag var att sammanställa kunskap, stimulera till debatt och lämna förslag på insatser som kan främja jämställdhet i arbetslivet och minska lönegapet mellan kvinnor och män. Nu i september kommer ledamöterna att träffas för första gången, en delegation med övervägande andel delegater från näringsliv- och arbetsgivarsidan.
En av delegationens viktigaste frågor handlar om hur den ekonomiska jämställdheten kan förbättras. Det politiska målet är att såväl kvinnor som män ska kunna vara ekonomiskt självständiga livet ut. Att inte vara beroende av sin makes (undantagsvis makas) inkomst för att få månadens, årets eller ålderdomens inkomster och utgifter att gå ihop. Men för väldigt många kvinnor är det just så det ser ut.
En halv miljon per decennium har Ulrika Hagström på TCO räknat ut att det skiljer i genomsnittlig heltidslön mellan kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden. Omräknat till heltid var snittlönen förra året 26 800 kr i månaden för kvinnor och 31 200 kr för män. Nu är det är inte alla kvinnor som arbetar heltid. På hela arbetsmarknaden arbetar tre av tio kvinnor deltid. Inom LO-förbunden arbetar varannan kvinna deltid, jämfört med en av tio bland männen. Även typen av anställning påverkar inkomsten. Nästan var femte kvinna i arbetaryrken är tidsbegränsat anställd, jämfört med 16 procent av männen. Förutom de inkomstglapp anställningen kan medföra är lönen oftast lägre än vid tillsvidareanställningar. Målet om ekonomisk självständighet är ännu långt borta.
Om det verkar regeringen vara medveten när de tillsatt Jämställdhetsdelegationen. Utredningen har i uppdrag att teckna de strukturella grunderna till varför jämställdheten i arbetslivet brister. Det är bra. Men frågan är vilka lösningar utredningen kan och vill komma fram till. Enligt direktiven ska utredningen i första hand ägna sig åt göra det möjligt för kvinnor och män göra ”informerade val” och inte att försöka förändra de strukturella förutsättningarna för jämställdhet. Som det illustrativt heter ”[m]ycket kan göras för att hjälpa unga med information av utfall av olika […]val, men direkt styrning av valen kan aldrig bli en av politikens uppgifter.”
Det är ett i bästa fall naivt, i värsta fall ett medvetet passiviserande uppdrag. Ojämställda villkor i arbetslivet handlar väldigt sällan om individers helt fria val i fråga om arbetsområden, anställningsformer eller deltidsarbete. I branscher som bygger på visstidsanställningar på deltid är valet att arbeta heltid mycket begränsat. ”Information” om konsekvenserna av att arbeta med osäkra villkor och låga lönenivåer hjälper inte till att höja pensionen för kvinnorna i äldreomsorg och detaljhandel.
Lönebildningen är och ska vara en fråga för parterna, men om Jämställdhetsdelegationen ska kunna verka konstruktivt krävs för det första en tydlig politisk vilja att även förändra de villkor som leder till skillnader mellan könen. Den viktigaste förklaringen till löneskillnaderna är att kvinnor och män finns på olika delar av arbetsmarknaden.
Förutsatt att vi anser att även arbetet i kvinnodominerade service- och omsorgssektorer behövs är uppmaningen till kvinnor att byta jobb eller utbilda bort löneskillnaden meningslös. Populära självhjälpsstrategier som att ”våga ta för sig” eller utbildningar för kvinnor att lära sig förhandla är obsoleta. Vad som krävs är ett tydligt klassperspektiv på jämställdheten i arbetslivet, och en utredning som vågar utmana regeringens syn på jämställdhet som ett individuellt val. För det är både dumt och fel.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
