Debatten om arbetstidsförkortning har börjat att pyra igen efter ungefär ett decennium av mer eller mindre monumental tystnad. Frågans aktualitet går i vågor och väcker alltid starka reaktioner, såväl bland dem som är mot förkortad arbetstid som bland dem som är för.
Hårddraget har debattlogiken castat kritikerna som rationella och förespråkarna som ideologiskt flummiga. Ekonomi mot mänskliga värden. Vinster mot förluster. Med en sådan statisk uppsättning av roller är det svårt att föra en nyanserad diskussion. Här är ett försök att komplicera det hela något.
Den debatt som har förts på Dagens Arena har i första hand kommit att handla om huruvida det är ekonomiskt möjligt att förkorta arbetstiden. Nej, det skulle kräva allt för stora ekonomiska uppoffringar och inskränka fackets möjlighet att disponera löneutrymmet på det sätt som man finner bäst, menar Mats Essemyr. Visst går det, svarar vänsterns Josefin Brink och sociologen Roland Paulsen och pekar på de produktivitetsvinster som skett under de senaste åren.
LO har en långsiktig målsättning om 30-timmars arbetsvecka. Målsättningen ligger fast, men frågan är hur och i vilken takt det är möjligt att nå dit. För vad vi kan vara överens om är att en arbetstidsförkortning, oavsett om den tas ut genom avtal eller lagstiftning, kommer att kosta.
Det hederliga svaret är att det inte går att räkna hem dynamiska effekter på makronivå. Sambanden mellan kortare arbetstid, minskad arbetslöshet eller lägre sjuktal är mer komplexa än vad förespråkare velat få det att framstå (ingen skugga över Brink här). Men det innebär inte heller att den ekonomiska ramen för arbetstidens längd för evigt är satt vid 40 timmar. Ett beslut om att förkorta normalarbetstiden är till syvende och sist en välfärdsreform, en kostnad som vi prioriterar att ta när trycket och behovet blir tillräckligt stort. Frågan är hur långt den nya vågen av krav på arbetstidsförkortning kommer att ta oss.
En annan fråga som ofta förts på ett onyanserat vis är vilka problem kortare arbetstid är tänkta att lösa. Arbetslösheten, sjuktalen, deltiderna, fördelningen av det obetalda arbetet mellan män och kvinnor, arbetsmiljön. I debattens allra enklaste form förs arbetstidsförkortning fram som en universallösning på allt detta.
Det går inte att bortse från att arbetstidens längd och förläggning i kombination med tung arbetsmiljö och otrygga anställningar är ett djupgående problem inom framför allt kvinnodominerade branscher. Erfarenheten av att faktiskt inte få orken att gå ihop är reell.
Men vilka satsningar ska prioriteras? Kampen för att bryta deltidsnormen och skapa heltider, forma en hållbar arbetsmiljö och verksamheter där det går att arbeta och löner som det går att försörja sig på ända fram till, ja säg, 65-årsåldern får inte ta smitvägen bakom ett ensidigt krav på kortare arbetstid.
Situationen kompliceras av att möjligheten att prioritera mellan kortare arbetstid och andra förbättringar skiljer sig åt mellan branscher med olika löneläge. Konsekvensen är att heltidsnormen inom vissa delar av industrin kan motsvara det deltidsarbete som anställda inom vården själva subventionerat. Då har kraven ofta ställts till lagstiftaren i stället, med de prioriteringar som då måste göras mellan tid och pengar på välfärdsnivå.
Är frågan om kortare arbetstid död? Nej absolut inte, den rör ju på sig. Men var den landar beslutas i en demokratisk process. Var med och prioritera – organisera dig!
Joa Bergold, utredare LO:s arbetslivsenhet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
