S har i regeringsställning varit kritiska mot vinstdrivande företag, samtidigt som man valt att inte omsätta denna kritik i praktisk politik. Nu måste partiet sätta ned foten, skriver statsvetaren Joanna Korbutiak.
Sveriges välfärdssektor har under de senaste 25 åren gått från ett nästintill offentligt monopol till ett av världens mest liberala system när det gäller privata företags möjligheter att göra vinst på offentligt finansierad verksamhet. Vi är många som frågar oss vad Socialdemokraterna tycker om den här utvecklingen och vad de planerar att göra vid ett eventuellt regeringsskifte 2014.
Dagens förvirring över partiets ståndpunkt framstår som en logisk följd av de senaste 25 årens socialdemokratiska debatt rörande vinstfrågan. I media kan det ibland verka som att vinstfrågan är en ny diskussionspunkt för Socialdemokraterna och att det är därför som partiet inte har nått en tydlig ställning i frågan. Men det är inte brist på debatt som är förklaringen till åsiktsskillnaderna. Frågan om vinstintressets vara eller icke vara inom välfärdssektorn är en ideologisk fråga, därav de stora meningsskiljaktigheterna.
Under perioden 1990–2009 ägde sex ordinarie partikongresser rum. Jag har i en kandidatuppsats gått igenom samtliga motioner och motionssvar som rör frågan om privata aktörers möjlighet att göra vinst på offentligt finansierad välfärd.
Undersökningen visar föga förvånande att ett motstånd mot vinstdrivande aktörer inom välfärden alltid funnits, ett motstånd som sett till antalet inskickade motioner vuxit rejält under 2000-talet. Studien visar även att försvaret för vinstdrivande företag alltid funnits där hos partistyrelse och programkommission.
I uppsatsen genomförs en idéanalys över presenterade ståndpunkter och argument, med syfte att beskriva och strukturera den interna debatten. Resultaten visar att motionssvar och antagna program som förespråkar vinstintresse inom välfärden främst gör detta ur ett effektivitetsperspektiv, både vad gäller kvalitet och resurser. Vinstkritikerna argumenterar på ett mer varierat sätt. De hänvisar till demokratisk kontroll och insyn, och även de till effektivitet gällande kvalitet och ekonomi. Det mest frekventa argumentet är dock att de privata vinstdrivande företagen hotar den likabehandling som ska prägla välfärdssektorn, främst genom ökad risk för segregation. Argumenten känns således igen över tid, med den skillnaden att 90-talets debattörer främst argumenterade utifrån farhågor och förhoppningar, medan 2000-talets debattörer kan argumentera utifrån privatiseringarnas effekter.
I min uppsats var jag även ute efter att ta reda på vad som varit Socialdemokraternas officiella hållning under årens lopp, en föresats som visade sig mer komplicerad än jag förutsett.
Utifrån det undersökta kongressmaterialet har det inte varit möjligt att fastslå de officiella ståndpunkterna över tid, eftersom antagna partiprogram och riktlinjer ofta uttryckt sig vagt och ibland varit motsägelsefulla. Det har även visat sig att Socialdemokraterna under perioder i regeringsställning i sina program varit kritiska mot vinstdrivande företag, samtidigt som de valt att inte omsätta denna kritik i praktisk politik.
Det är viktigt för demokratin och för Socialdemokraternas trovärdighet att partiet kommer fram till ett klart och tydligt ställningstagande vid kongressen i april, samt att de vid ett eventuellt regeringsskifte håller fast vid denna linje och handlar utifrån den.
Joanna Korbutiak, statsvetare. Har skrivit uppsatsen “Hur ville de ha det? – socialdemokratisk debatt gällande välfärdens organisering”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
