Att vissa oroar sig över att bli ersatta av artificiell intelligens beror på att de ägnar sig åt meningslösheter, skriver fysikprofessorn Ulf Danielsson i en DN-artikel. German Bender håller inte med.
De senaste månaderna är vi många som testat olika AI-system för att generera text och bilder. Jag har själv låtit ChatGPT skriva debattartiklar och akademiska uppsatser på svenska och engelska, för testa hur väl systemet klarar av att utföra det jag själv gör på jobbet.
Glädjande nog är kvaliteten (än så länge) inte i närheten av en nivå där systemet skulle kunna ersätta en människas insats, men det är otvetydigt så att den här typen av teknik gjort enorma framsteg på kort tid.
Oron för att ens arbete ska kunna utföras bättre, billigare eller snabbare av ny teknik är varken ny eller obefogad. Det har skett många gånger under historien och kommer fortsätta ske så länge mänskligheten existerar.
Ägnade sig tvätterskor åt meningslösheter innan mycket av deras arbete ersattes av tvättmaskiner?
Oftast handlar den här diskussionen om tekniken. Är den tillräckligt avancerad eller billig för att ersätta vissa arbetsuppgifter? Men det går förstås att vända på perspektivet och i stället fundera på vad det säger om oss människor att en del av det vi gör kan komma att utföras av det vi lite slängigt kallar ”artificiell intelligens”.
I en tänkvärd debattartikel på DN kultur häromdagen, driver Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, tesen att orsaken till att många oroar sig över att bli ersatta av artificiell intelligens är att vi i ökande omfattning ägnar oss åt ”meningslösheter”.
Om vi vore mer kreativa och nytänkande skulle den relativt låga verkshöjden som ChatGPT och andra AI-system presterar inte bekymra oss, menar Danielsson.
Lite raljant kan man säga att han ser den utbredda oron över att robotarna ska ta våra jobb som en indikation på hur (o)sofistikerad den mänskliga förmågan har blivit. ”Om man ägnar sig åt meningslösheter är det naturligt att man också fruktar att bli ersatt”, skriver Danielsson.
Det är ett besynnerligt sätt att se på mänsklig verksamhet.
Ägnade sig tvätterskor åt meningslösheter innan mycket av deras arbete ersattes av tvättmaskiner?
Ägnade sig grafiker åt meningslösheter innan de flesta av dem blev ersatta av mjukvara för formgivning?
Ägnade sig teoretiska fysiker åt meningslösheter innan en del av deras arbetsuppgifter blev ersatta av digitala system utföra avancerade beräkningar och simuleringar (som för övrigt allt oftare baseras på AI-teknik som maskininlärning)?
Danielsson har rätt i att många av de arbetsuppgifter som AI kan ersätta i dag inte är speciellt sofistikerade och kreativa. Men det beror inte på att människan är mindre innovativ än tidigare. En betydande andel av all mänsklig verksamhet, betald som obetald, har alltid varit repetitiv och icke kreativ. Man skulle kunna säga att kärnan i mänsklighetens strävanden är att minska den andelen.
Den centrala förklaringen till att vi under drygt två århundraden höjt vår levnadsstandard dramatiskt är just att vi höjt vår produktivitet genom att successivt utmönstra enkla, monotona och farliga arbetsuppgifter och ersätta dem med mer kvalificerade.
Att människor slipper utföra repetitiva uppgifter som maskiner gör bättre är positivt, så länge vi samtidigt skapar nya och bättre jobb som människor är kapabla att utföra.
Ny teknik hjälper oss att både upptäcka och ersätta monotont och icke kreativt arbete.
Det är en insikt som inte bara näringslivet, utan även den svenska fackföreningsrörelsen länge bejakat, pregnant formulerad av den före detta ordföranden för IF Metall, Göran Johnsson: ”Vi är inte rädda för ny teknik. Det är den gamla som skrämmer oss.”
Det vi snarare borde vara oroade över är det faktum att AI ännu inte lyckats ersätta fler jobb, det vill säga bidra till produktivitetsutvecklingen, som i stora delar av västvärlden varit påfallande låg efter finanskrisen 2008.
Den centrala uppgiften för oss som samhälle blir att se till att de ekonomiska värden som då skapas fördelas jämlikt
Men beror det på att tekniken inte är tillräckligt sofistikerad – eller snarare på att vi ännu inte listat ut hur vi ska dra nytta av den?
Den Nobelprisbelönade ekonomen Robert Solow fällde 1987 de sedermera bevingade orden ”dataåldern syns överallt utom i produktivitetsstatistiken”. Hans poäng var att datorn, tros sin imponerade tekniska kapacitet, dittills inte skapat särskilt mycket ekonomiskt värde och därmed inte bidragit till ökat välstånd. Denna så kallade ”Solow-paradox” upphörde på 1990-talet, när datorer och mjukvara, bland annat genom organisatoriska innovationer, införlivades i företag och andra verksamheter på sätt som gav produktiviteten en rejäl skjuts.
Därmed inleddes en period av kraftigt värdeskapande. Men i många länder – med USA som kanske det främsta (läs sämsta) exemplet – tillföll detta mervärde i huvudsak kapitalägare och högavlönade, snarare än låg- och medelinkomsttagare.
Många anser att vi i dag befinner oss i en ny Solow-paradox. Den här gången är det AI som, än så länge, inte ger oss de fantastiska möjligheter och den ekonomiska skjuts som vi förväntat oss och hoppats på.
Personligen är jag övertygad om att det kommer att ske. Den centrala uppgiften för oss som samhälle blir att se till att de ekonomiska värden som då skapas fördelas jämlikt och inte koncentreras hos en elit – så som skedde i många länder på 1990-talet. Avgörande för att vi ska lyckas är att de jobb som skapas blir tillräckligt många och bättre – mer stimulerande och bättre avlönade – än de som försvinner.
Men Ulf Danielsson kan nog lugnt räkna med att även de nya arbetsuppgifterna och jobben så småningom kommer att ersättas av ny teknik. Det innebär inte att vi under tiden ägnat oss åt meningslösheter.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan, för närvarande gästforskare vid Harvard University.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
