krönika Den nyliberala portalgestalten Milton Friedman hade fel och tv-kocken Jamie Oliver hade rätt. Det är slutsatsen man kan dra av ny svensk forskning, skriver German Bender.
There is no such thing as a free lunch – det finns inga gratisluncher. Det bevingade uttrycket har en lång historia, men har blivit förknippat med den nyliberala ekonomen Milton Friedman, som använde det i titeln till av sina böcker på 1970-talet. Innebörden är att ingenting är gratis, allt har ett pris.
Men som så ofta har det visat sig att Milton Friedman har fel. Det finns visst gratisluncher – närmare bestämt den man får i skolan.
En ny svensk studie, publicerad i den ansedda vetenskapliga tidskriften Review of Economic Studies, har studerat effekterna av det svenska skollunchprogrammet under 1950- och 1960-talen. Forskarna samlade ihop data om elevers tillgång till gratis skolmat från 265 svenska kommuner och kopplade dessa till administrativa register över 1,5 miljoner elever födda åren 1942–1965. På så sätt kunde man följa upp skolmatens effekter på eleverna. Resultaten är kanske inte så förvånande, men ändå oerhört viktiga att belägga vetenskapligt.
Alla elever gynnades. Men fattiga elever gynnades mest.
Livstidsinkomsten för fattiga elever som tog del av skollunchprogrammet blev sex procent högre än för motsvarande elever som inte fick gratis skolmat. För elever från övriga hushåll blev skillnaden omkring två procent.
Pojkar och flickor som tog del av skolmatsprogrammet under hela grundskolan utbildade sig längre och gick oftare på universitet jämfört med elever utan tillgång till programmet. De blev också längre, vilket tyder på vikten av att skolmaten inte bara är gratis, utan också mer näringsrik än den barnen får med sig hemifrån.
Och eftersom bättre bemedlade barn generellt fick nyttigare mat hemma, framstår gratis och näringsrik skolmat som en viktig kompensatorisk jämlikhetsreform. Att samhället betalar för samma näringsrika skolmat till alla barn är alltså relativt sett mer gynnsamt för de fattigaste barnen. Precis som andra jämlikhetsskapande transfereringssystem.
Men, återigen: alla barn gynnades.
Om kommunpolitikerna tror att lunchen blir gratis för den kommunala budgeten när man lägger kostnaden på eleverna, är risken stor att notan istället bli dyrare för samtliga inblandade.
Forskningsresultaten visar alltså tydligt att skollunchen är så nära vi kan komma en gratislunch. Eller, för att citera Petter Lundborg, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet och en av forskarna bakom studien:
– Den ger mycket bang for the buck, det är ytterst välinvesterade pengar.
Därför är det rent ut sagt hål i huvudet att vissa kommuner tar betalt för skolmaten, enligt en undersökning av TCOs tidning Arbetsvärlden. Tidningen har funnit fyra kommuner (Kävlinge, Lomma, Vellinge och Staffanstorp), samtliga styrda av Moderatledda partikonstellationer, där gymnasieelever måste betala 500-800 kronor per termin för skolmaten.
Detta är möjligt eftersom skollagen bara slår fast att maten ska vara gratis i grundskolan (på förskolan ingår maten i avgiften). På gymnasiet bestämmer elevens hemkommun om skolmaten ska vara gratis. Vilket de borgerliga politikerna (och i Kävlinge även Miljöpartiet) alltså inte tycker. De kommunala skolmatsavgifterna kritiseras nu av Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand.
– Hungriga elever är ingen bra förutsättning för lärande, säger hon till Arbetsvärlden.
Den slutsatsen stämmer också med resultaten från den svenska forskningsstudien. Förklaringen till de positiva effekterna tycks nämligen i hög grad bero på att maten gjorde att eleverna bättre kunde ta till sig undervisningen, enligt en av annan av forskarna:
– En rimlig tolkning av våra resultat är att eleverna blev bättre rustade att ta till sig skolundervisningen när de åt en näringsrik lunch. Det överensstämmer med en tidigare studie, där man fann att testresultaten bland elvaåringar ökade redan under det första året efter införandet av näringsrika skolmåltider i samband med Jamie Oliver-kampanjen i Storbritannien, säger professor Dan-Olof Rooth.
Jamie Oliver är som bekant en brittisk kändiskock, ibland kallad ”den nakne kocken” eftersom han som tv-kock lagade enkel mat med få ingredienser. Under 2005 fokuserade hans tv-program på att göra brittisk skolmat nyttigare, vilket inte bara ledde till bättre skolresultat, utan även lägre frånvaro, nya riktlinjer för skolbespisningen, bättre utbildning för personalen. Däremot fann man inga belägg för att Olivers kampanj hade gynnat fattiga elever mer än barn från medelklassfamiljer.
Jamie Olivers programserie bidrog till en omfattande namninsamling som fick den dåvarande Labour-regeringen att satsa 280 miljoner pund på att förbättra maten i landets skolor. Ett av de inslag som väckte störst upprördhet handlade om hur lite pengar skolmaten kostade. I Sverige ligger kostnaden på futtiga 10–14 kronor, enligt Livsmedelsverket.
Men frågan är vem som ska betala de där tiorna. Och vad alternativkostnaden blir.
Om kommunpolitikerna tror att lunchen blir gratis för den kommunala budgeten när man lägger kostnaden på eleverna, är risken stor att notan istället bli dyrare för samtliga inblandade. Eleverna får betala med sämre hälsa och livsinkomst. Kommunerna och samhället i stort får betala med lägre skatteintäkter och högre kostnader för skolmisslyckanden och allt det för med sig.
Ur samhällets perspektiv är det med andra ord dyrare att inte betala för lunchen.
Man behöver inte vara en brittisk tv-kock för att förstå att Milton Friedman hade fel: det finns visst gratisluncher. I den svenska grundskolan serveras de varje dag. Men det borde också gälla våra gymnasieskolor. Och maten borde få kosta mer än 10-14 kronor.
Det finns ingen gratis gratislunch.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
