Timbro och Moderaterna hävdar att krav på likabehandling med avseende på lön och arbetsvillkor inte är förenligt med fri rörlighet. Jag menar att likabehandling är en förutsättning för fri rörlighet.
Jag delar Andreas Johansson Heinös (Timbro) uppfattning att intresset för Europaparlamentsvalet den 25 maj skulle höjas om de politiska skillnaderna blev tydligare. Johansson Heinös replik på min artikel (28/3) är ett utmärkt bidrag till en debatt som visar de verkliga skillnaderna i politiken och i synen på vilket EU vi ska ha.
Jag vill låta kollektivavtalen reglera löner och villkor för alla som arbetar i Sverige. Det är med andra ord helt riktigt att jag vill förvägra utländska företag möjligheten att konkurrera med lägre löner och sämre villkor på svensk arbetsmarknad. Detta är ingenting jag hymlar med. Tvärtom, det är temat för hela min krysskampanj: ”Svenska kollektivavtal i Sverige”.
Att som Johansson Heinö argumentera att våra kollektivavtal skulle omöjliggöra för människor från andra länder att arbeta här bygger på farliga föreställningar. Underförstått blir budskapet att utländska arbetstagare inte är lika kompetenta och produktiva som svenska arbetstagare, att de inte är lika värda. Argumentet antyder också att summan av arbetstillfällen i Sverige skulle vara konstant, vilket också är ett farligt resonemang. Även om alla arbetstagare i Sverige garanterades likabehandling och lön efter kollektivavtal skulle det finnas efterfrågan på utländsk arbetskraft. Det skulle dock inte finnas efterfrågan på tjänsteföretag som har som affärsidé att konkurrera med löner och arbetsvillkor.
Vad är det egentligen som Johansson Heinö och högern står för när de talar om fri rörlighet? Moderata EU-politikern Christofer Fjellner har varit tydlig i frågan. I SvD (15/3) argumenterade han för varför vi måste acceptera att lastbilschaufförer bedriver trafik i Sverige med sämre löner och arbetsvillkor än svenska åkare.
Fjellners argumentation bygger på att vi importerar kylskåp från Kina som produceras till lägre löner, därför bör vi också importera arbetskraft till lägre löner. Att på det sättet inte kunna göra skillnad på människor och kylskåp är en oroande tendens hos högern och som också återfinns i Johansson Heinös artikel. Men det är naturligtvis en väl genomtänkt retorik. Genom att stå upp för ”fri rörlighet” och måla ut socialdemokrater och fackligt aktiva som protektionister och främlingsfientliga försöker Moderaterna att dölja sin verkliga politiska agenda, nämligen att rasera den svenska kollektivavtalsmodellen och skapa en marknad med låga löner och dåliga villkor.
Vad är då alternativet? Är det verkligen sant som Johansson Heinö hävdar att nationella regleringar inte kan förenas med fri rörlighet över gränserna? Svaret ligger i synen på vilket EU man vill ha. Jag står upp för arbetskraftens fria rörlighet. EU-fördragen och lagstiftning garanterar att arbetstagare från andra medlemsländer ska behandlas på samma sätt som inhemska arbetstagare när de söker jobb eller har anställning. Detta är en grundbult i EU-samarbetet, men måste ständigt värnas och kontrolleras för att stoppa missbruk.
Det är mot bakgrund av detta man ska se den stämningsansökan som Byggnads lämnade in till Arbetsdomstolen i fredags med krav på 3,5 miljoner kronor i skadestånd av ett svenskt byggföretag för att ha betalat ut olika lön till sina anställda beroende på nationalitet.
Det mer principiella problemet som jag lyfter fram i min kampanj gäller EU-regler och fördragsbestämmelser om företagens fria rörlighet. Och vilka villkor som ska gälla för företagsanställda som sänds ut tillfälligt till ett annat medlemsland för att utföra en tjänst. Frågan är inte huruvida företagen ska kunna tillhandahålla tjänster i andra länder, utan huruvida de ska ha rätt att konkurrera med lägre löner och sämre arbetsvillkor.
Lavaldomen 2007 legitimerade löne- och villkorsdumpning och förhindrade facken från att vidta stridsåtgärder för att garantera likabehandling. Jag kan inte stå upp för ett EU som diskriminerar människor på arbetsmarknaden på grund av nationalitet. Det är därför jag kampanjar för ett socialt protokoll till EU:s fördrag som lägger fast att fackliga fri- och rättigheter ska överordnas ekonomiska friheter på den inre marknaden.
Timbro och Moderaterna hävdar att krav på likabehandling med avseende på lön och arbetsvillkor inte är förenligt med fri rörlighet. Jag menar att likabehandling är en förutsättning för att den fria rörligheten, och ytterst hela EU-projektet, ska vara acceptabel. Detta ger väljarna tydliga alternativ i valet den 25 maj.
Johan Danielsson, kandidat 10 på socialdemokraternas lista till Europaparlamentet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
