Lär av hur landstingen ställer krav på vårdcentraler. De lokala politikerna måste kunna hävda avtalsbrott och agera mot en dåligt skött skola. Det skriver folkpartisten Johan Enfeldt.
För bara precis ett år sedan skrev jag här om hur naiva vi var när friskolesystemet infördes och att medborgarna nu förtjänar en borgerlighet som inte låtsas som att det var så här det var tänkt utan förmår ändra på systemet.
Det tas nu flera steg i rätt riktning. Kraven på ägarna blir tydligare, Skolinspektionen har fått mer att säga till om och det blir lagkrav på att socioekonomiska faktorer ska vägas in när resurser fördelas.
Men det räcker inte. Dagens Arenas avslöjande om att så många som 4 av 10 kontrollerade friskolor inte sparar elevernas slutbetyg i enlighet med lagen visar på att det fortfarande saknas något viktigt: Avtal.
Per Wirtén skrev i sin ledare 28/10: ” Det var från början enkelt att sympatisera med friskolereformen. Skolor med egna profiler, friare arbetsformer och annorlunda pedagogik behövdes som inspiration och alternativ. Ja, de behövs fortfarande.” Precis. Så vad gick fel och vad fattas.
Låt oss jämföra med vårdcentraler. Också där råder etableringsfrihet, valfrihet och pengfinansiering. I vården tecknas så kallade LOV-avtal mellan den som betalar – i det här fallet landstinget – och den enskilda verksamheten. I dessa regleras lokala förhållanden som exempelvis krav på kvalitetsarbete, specifika krav på personal, kompetensutveckling, ekonomisk revision och journalföring. Det sistnämnda är en tydlig parallell till betyg.
Medborgarna företräds som kollektiv av ett landsting som kan agera om avtalet inte följs. En brukare som inte är nöjd kan välja en annan vårdcentral, en medborgare kan kräva att landstinget agerar. Du och jag kan rösta på andra politiker vid nästa val och påverka avtalets innehåll.
När det gäller friskolor finns inget sådant avtalsförhållande. Kommunens roll är reducerad till att distribuera “skolpeng”. Det innebär att medborgaren inte företräds av någon stark avtalspart på köparsidan som kan säkra kvalitet och att avtalet följs. De lokala politikerna kan inte hävda avtalsbrott och agera mot en dåligt skött skola, trots att det är från kommunen pengarna kommer. Politiken har abdikerat, brukaren lämnas ensam och medborgaren lämnas utanför.
Olyckan var att de politiker på riksnivå som utformade friskolesystemet såg med djup misstro på kommunerna. Man såg kommunerna ur ett renodlat marknadsperspektiv, de var konkurrenter som skulle förhindras från att få insyn. Jämför det med motsvarande lagstiftning för vårdcentraler. Där är det helt okontroversiellt att landstinget äger ”rätt till insyn i allt arbete Vårdgivaren utför” och kan genomföra ”ekonomisk revision, som omfattar underlagen för intäktssidan” (ur LOV-avtal för vårdcentraler i Uppsala län). Inte ens Svenskt Näringsliv protesterar. Landstingen antas helt enkelt företräda medborgarna som kollektiv, kommunerna förhindras att göra detsamma.
Sentida försök att styra upp systemet har resulterat i ökade myndighetsbefogenheter för Skolinspektionen. Men jag är övertygad om att det behövs avtal. Med ett lokalt avtal mellan kommun och friskola hade det till exempel varit tydligt när, till vem och hur betygen skulle överlämnas.
Det hade inte varit en fråga mellan friskolan och Skolinspektionen utan medborgarna hade kunnat utkräva politiskt ansvar. Samma modell kan tillämpas på en återförstatligad skola.
Utöver avtalen finns det mycket att göra vad gäller den ekonomiska ersättningen. Också där finns lärdomar att göra från landstingen. Det aktuella förslaget om lagkrav på socioekonomisk fördelning av resurser är ett steg i rätt riktning. Ett annat vore att införa en rörlig ersättning baserad på lärartäthet och antalet undervisningstimmar vilket skulle ge mindre ersättning till skolor med stora klasser och lite undervisning.
Hade vi haft dessa inslag i systemet från början är jag övertygad om att situationen skulle ha varit radikalt annorlunda i dag och det är nu – när elevantalet i gymnasieskolan minskar – som det finns störst möjligheter att rätta till misstagen. När elevantalet ökar igen om några år ska vi inte råka ut för samma sak. Gör om. Gör rätt.
Johan Enfeldt, landstingskandidat (fp) i Uppsala och tidigare bland annat ordförande och gruppledare för Folkpartiet i Vallentuna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
