Med en höger som med fusket som argument vill försämra villkoren för brukarna och en vänster som inte vill se problem med vinstnivåerna bland assistansföretagen kan resultatet bara bli ett. LSS försämras, skriver folkpartisten Johan Enfeldt.
I Dagens Arenas granskning av ”assistansbranschen” i förra veckan framkom graverande omständigheter. Det är tydligt att allt inte står rätt till, vinstnivåerna ligger i flera fall på en nivå som gör att varje kritiskt tänkande beslutsfattare redan borde ha ställt sig frågan: Betalar vi för mycket eller får vi inte det vi betalar för?
Det är märkligt att LSS (Lagen om stöd och service) och personlig assistans i praktiken undantagits från debatten om vinster i välfärden. Ännu märkligare är att när LSS diskuteras så är frågorna annorlunda och rollerna ombytta. När det gäller skolan vill vänstern ha bort vinsterna, men ingen ifrågasätter kostnaderna i stort. När det gäller LSS är det i stället så att ingen ifrågasätter vinsterna, däremot vill högern skära i kostnaderna.
När Maria Larsson (KD) i DN 18/2 hävdade att förslag om vinstbegränsningar skulle slå mot valfriheten för de som är beroende av assistans, svarade LO:s Kjell Rautio i Dagens Arena 20/2 att deras förslag om vinstbegränsningar inte omfattar assistans. ”Någonstans måste man dra gränsen och vi har valt att dra den där”. Med Dagens Arenas granskning i färskt minne är det en svårbegriplig ståndpunkt.
Låt oss först konstatera vad vi betalar för. LSS kom till för att medborgare oavsett handikapp ska kunna ”leva som andra” och ha ”full delaktighet i samhällslivet”. Det är en ovanligt vacker lagtext som självklart lämnar utrymme för tolkningar och kostnaderna har ökat kraftigt. Den gängse förklaringen till detta brukar vara fusk och överutnyttjande, i praktiken argument som slagit mot brukarna i form av snävare tillämpning och snålare resurser till handläggning av LSS-ärenden.
Jag tycker att det är osmakligt. Problem med fusk är ett argument för bättre kontroll och uppföljning, inte för sämre villkor.
Den statliga utredningen SOU 2012:6 bedömde att så mycket som mellan 9 och 15 procent av utbetalningarna under 2010 var felaktiga eller en följd av fusk. Samtidigt finns det större aktörer som över flera år har en vinstmarginal i samma storleksordning.
Det borde alltså gå att föra en debatt både om att säkra rättigheterna för de som är beroende av LSS, och om att använda skattepengarna effektivt.
Mycket tyder nämligen på att utformningen av systemet för assistans i sig är kostnadsdrivande. Att tillåta att samma företag som kammar hem vinsten av fler assistanstimmar också hjälper brukaren med det juridiska gentemot myndigheterna måste anses godtroget. Att brukare riskerar att hamna i en osund beroendeställning är uppenbart. Även möjligheterna för företagen att anställa närstående till brukaren är problematiskt. Lägg därtill att uppföljningen av vad som levereras uppenbarligen lämnar en del övrigt att önska så är det lätt att förstå riskkapitalets intresse. En så enkel åtgärd som automatiserad närvaroregistrering, vilket är vanligt i hemtjänsten, tycks här lysa med sin frånvaro.
Med en höger som med fusket som argument vill försämra villkoren för brukarna och en vänster som inte vill se problem med vinstnivåerna bland assistansföretagen kan resultatet bara bli ett. LSS försämras. Det är därför hög tid att LSS-reformens tillskyndare – i praktiken oppositionen och folkpartiet – tar tag i frågan. Vi måste rätta till felen i systemet, se över styrmedlen och stärka uppföljningen så att inte legitimiteten hotas. Alternativet är försämringar för de som lagen är till för.
Johan Enfeldt (FP), Björklinge,
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för Folkpartiet i Vallentuna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
