Skoldebatten präglas av att den enskilda individen ska underordnas systemet.
När regeringen Bildt 1992 presenterade sin friskolereform var en bärande tanke att den skulle leda till en större mångfald av skolor med olika inriktning.
I propositionen, som föregicks av ett obefintligt statligt utredningsarbete, nämns särskilt fler föräldrakooperativ och att nedläggningshotade glesbygdsskolor ges möjlighet att överleva med fler huvudmän.
En annan bärande tanke var att konkurrensen på skolmarknaden skulle leda till en förbättrad kvalitet i skolväsendet. Valfriheten och konkurrensen skulle även leda till att effektivare arbetsmetoder sprids och att friskolorna därmed skulle förbättra kostnadseffektiviteten. Bättre skolresultat och ökad likvärdighet skulle, med Milton Friedman som främsta inspiratör, gå hand i hand med valfrihet, konkurrens och lägre kostnader. Alla skulle bli vinnare. De enskilda skolaktörernas kortsiktiga agerande i egenintresse förenas harmoniskt med elevernas, lärarnas, medborgarnas och samhällets långsiktiga intressen.
En rad negativa effekter
Vad som i praktiken har hänt de senaste dryga 30 åren är något helt annat. Resultaten har inte förbättrats, likvärdigheten har försämrats, den byråkratiska överbyggnaden har växt och skolsystemets brister och missriktade incitament har lett till en mängd negativa effekter som en uppsjö av statliga utredningar har försökt och försöker råda bot på. Den senaste i raden har kommit med förslag på hur betygsinflationen ska åtgärdas.
När invandringen har gjort skolans kompensatoriska uppgift svårare, har skolans kompensatoriska förmåga minskat. Närmare fyra av fem friskoleelever går i en skola som drivs som ett aktiebolag.
Det fria skolvalet, som inte är ett fritt val utan en ansökan om skolplacering, har lett till segregation. Skolor med mest gynnsam elevsammansättning har också de mest gynnsamma förutsättningarna för lärande. Elevers sociala bakgrund bestämmer därför i allt högre grad deras betyg. De nyinvandrade eleverna är kraftigt underrepresenterade i friskolorna. Barn till högutbildade föräldrar är kraftigt överrepresenterade i samma skolor. Barn med funktionsnedsättning diskrimineras av skolvalet.
Tories sätter i halsen
Att det här har blivit några av konsekvenserna av den förda politiken borde inte komma som någon överraskning. Skolmarknaden kännetecknas inte av de förutsättningar som krävs för att marknader ska fungera perfekt – och som därmed bär på möjligheten att skapa ett direkt samband mellan egenintresse och samhällsintresse.
Tvärtom. Skolmarknaden är en marknad som i flera grundläggande och avgörande avseenden saknar de förutsättningar som krävs. Det innebär att det är mycket svårt, för att inte säga i det närmaste omöjligt, att förena det kortsiktiga egenintresset med det långsiktiga samhällsintresset. Att inte se detta kan bara bero på slöhet eller ideologisk förblindelse.
Det är därför ingen slump att inget jämförbart land har ett lika marknadsstyrt skolsystem som Sverige. Det är heller ingen slump att till och med brittiska Tories sätter i halsen när de hör om avsaknaden av vinstbegränsning, fri etableringsrätt, avsaknad av offentlighetsprincip och att skolpengen överkompenserar friskolorna. Med mycket god precision missgynnas de kommunala skolorna och de svaga eleverna.
Tandlösa förslag
I utredaren Joakim Stymnes nyligen offentliggjorda delbetänkande av utredningen om vinst i skolan, görs försök att på ett bättre sätt förena skolföretagens kortsiktiga strävan efter vinst med samhällets långsiktiga intresse av hög och likvärdig utbildningskvalitet.
Det går sådär.
Visst, det ska inte gå att ta ut vinst de första fem åren efter en nyetablering av en skola och ett vinstförbud på två år kan beslutas av tillsynsmyndigheten. Och visst, en fullständig ekonomisk redovisning per skola kommer att göra det svårare att flytta pengar inom en skolkoncern.
Men detta är fortfarande förslag som syftar till att försöka begränsa de uppenbara problem som det marknadsstyrda skolsystemet är upphov till. Rätten till vinst ska, genom ny lagstiftning och ytterligare administrativa kontroller, omvandlas till rätten till rätt (eller ”god”) vinst.
För de stora koncerner som dominerar svensk skolmarknad gör de här förslagen i det närmaste varken till eller från.
En annan aspekt av det här delbetänkandet är att det passar väl in utbildningsministerns politiska strategi – att med stora ord ge sken av fundamentala förändringar av skolsystemet, men som i praktiken endast leder till justeringar i marginalen och som låter marknadsskolans grundstruktur bestå.
Det överordnade, ideologiska målet är att låta vinstintresset vara kvar eftersom det, trots den typ av marknad vi här pratar om och trots den utveckling vi har haft de senaste tre decennierna, fortfarande tros leda till harmoni mellan egenintresse och samhällsintresse. Endast en begränsad minoritet av svenska väljare tror på den idén. Långt in bland högerns kärnväljare återfinns kritiken. Kommer du ihåg talesättet om grisen och sminket?
Ideologisk samstämmighet
Joakim Stymnes utredning passar även väl in i regeringens strategi att utnämna tidigare moderata statssekreterare till ansvariga utredare för politiskt särskilt viktiga utredningar som inte får landa i något annat än det Moderaterna vill se. Förutom Stymne är två andra exempel Hans Lindberg och Hans Lindblad. Den förra var kommittéordförande för den parlamentariska översynen av det finanspolitiska ramverket och den senare utsågs till ordförande för regeringens produktivitetskommission (Lindblad har avsagt sig detta uppdrag och arbetar nu som ledamot av Europeiska revisionsrätten).
Vad vi hittills har sett av de tre utredningarna har regeringens strategi fungerat enligt plan. Den ideologiska samstämmigheten mellan utbildningspolitiken i produktivitetskommissionens och vinstutredningens delbetänkanden är uppenbar.
För produktivitetskommissionens del finns det inget forskningsmässigt stöd för att det svenska skolsystemet skulle bidra till högre produktivitet än andra system i andra länder. Att behålla grunderna i det extrema svenska systemet är därför ett politiskt val, inget annat – som gissningsvis bottnar i en ideologisk övertro på att marknader i alla lägen är det bästa sättet att organisera mänskligt samspel.
Naivt av statlig utredning
I kapitlet om utbildningspolitik hämtar produktivitetskommissionen sitt (svaga) empiriska stöd för marknadsskolan främst hos flera av de mest ideologiskt drivna forskare som tillhör näringslivets intressesfär.
Dessa ska så klart inte avfärdas rakt av, men för den nyanserade analytikern är det nog klokt att hålla ett extra öga på om deras politiska slutsatser verkligen kan dras från deras empiriska studier.
Produktivitetskommissionens ideologiska utgångspunkt blir i kapitlet också tydlig när det slås fast att omfördelning av resurser i samhället, via skatter och transfereringar, med nödvändighet är snedvridande och produktivitetshämmande för samhällsekonomin. Vi alla blir alltså fattigare av skatter och omfördelning – och de bör därför undvikas. Detta finns det så klart inte något vetenskapligt belägg för. Och om du bara ägnar dig en sekund åt verkligheten ser du att de länder i världen med högst skatter och mest omfördelning – de nordiska – också tillhör världens allra mest produktiva. Hur kan en statlig utredning uttrycka sig så naivt?
Ett annat exempel på den här ideologiska utgångspunkten är när kommissionen använder sig av näringslivets mycket segdragna argumentation om att alldeles för höga svenska lägstalöner pressar samman lönestrukturen och därmed hämmar produktiviteten genom att avkastningen på utbildning minskar.
Det är bara det att svenska lägstalöner inte är särskilt höga eftersom många jämförbara länder under senare år, via det politiska systemet och med stöd av ny forskning, har höjt sina minimilöner på ett inte sällan ganska dramatiskt sätt. Med 2024 års löner är till exempel lägstalönen inom ett av Kommunals stora avtalsområden 22 500 kr/mån samtidigt som den brittiska minimilönen uppgår till mer än 26 000 kr/mån. Notera att den brittiska minimilönen är lägre än i 7–8 EU-länder.
Behövs tvingande regler
Ett sista exempel på produktivitetskommissionens ideologiska ingångsvärden när det gäller utbildningspolitiken handlar om vilka detaljregleringar som krävs för att komma åt skolmarknadens avarter. De här regleringarna är ju en följd av att huvudmännens egenintressen inte sällan är svårförenliga med samhällsintresset. Därför behövs tvingande regler.
Problemet ligger i att de här regleringarna primärt syftar till att få ”Systemet” att dra åt rätt håll. Väldigt lite utrymme ägnas åt dem som främst påverkas av systemet och som får systemet att fungera – eleverna och lärarna. Människorna av kött och blod är av underordnad betydelse. För lärarnas vidkommande avfärdas en reglering av klassernas storlek.
Möjligheten att via lag eller avtal reglera lärarnas undervisningstid nämns inte. Det är symptomatiskt. Fler än tio procent av de utbildade lärarna – eller runt 17 000 personer – arbetar inte som lärare. Nog skulle rimligare arbetsförutsättningar kunna bidra till att lindra lärarbristen och förbättra utbildningens kvalitet. I detta ligger även ett skifte från att se skolan som en individuell serviceinrättning till en gemensam, samhällsviktig institution. Lärarnas uppdrag är något annat än kundnytta.
Sverige var länge ett utbildningspolitiskt föregångsland, men är det inte längre. OECD har länge varit kritiska. Sveriges lärare är tydliga med att marknadsskolan har nått vägs ände och måste reformeras i grunden. En stor majoritet av väljarna anser att kvaliteten har försämrats i svensk skola. En mycket stor andel vill förbjuda företag att driva skolor med vinstsyfte. Lägg till detta att skolan, med rätta, tillhör de allra viktigaste frågorna för väljarna.
Pehrsons valstrategi
När väljarstödet varaktigt ligger på en oroväckande låg nivå, har Liberalerna kommit fram till att den bästa strategin inför nästa val är att ytterligare profilera sig i skolfrågan. De vill på detta sätt förena sin historiska profil med ett aktivt reformarbete i regeringen.
Det är i ljuset av detta vi bör förstå att partiledaren numera är utbildningsminister och att partiet i media gång efter annan slår på stora trumman för i sammanhanget mindre reformer som bevarar skolsystemets grundproblem.
Uppdraget är att ge sken av att Liberalerna har förstått vad lärarna och väljarna vill ha – och att partiet levererar därefter. Men kommer väljarna att köpa den här formen av systemkramande liberalism, där enskilda individer – elever, föräldrar, lärare och medborgare – underordnas ett skolsystem som drivs av några få stora skolföretags egenintresse att göra vinst? Där de här företagen inte nöjer sig med de internationellt sett extrema lösningarna som lades fram i början av 1990-talet, utan hela tiden flyttar de politiska gränserna för vad deras egenintresse kräver. Hur många finns det därute som, efter tre decennier av ett unikt svenskt experiment, innerst inne tror att de här företagen kommer att göra allt i sin makt för att säkerställa samhällets intressen?
I produktivitetskommissionens delbetänkande slås avslutningsvis fast att: ”En ordning för fungerande avveckling av olönsamma skolor måste finnas.”
Smaka på den meningen och läs den en gång till: ”En ordning för fungerande avveckling av olönsamma skolor måste finnas.”
Där är vi i dag.
Den här formen av liberalism är inte min liberalism.
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
