I William Dalrymple nya bok beskriver han ”kriget mot terrorismen” i Afghanistan som ett neokolonialt projekt. Johan Wirfält tycker att boken borde vara obligatorisk läsning på UD.
Snart flyger de hem igen. Den svenska Isaf-truppen i Afghanistan, del av Natos FN-sanktionerade insats, har redan börjat packa ihop. Efter maj finns bara ett 50-tal svenska försvarsanställda kvar för utbildning av afghanska kolleger – samt en militärbas för 225 miljoner kronor, byggd av svenskarna vid foten av Hindukushs väldiga bergsmassiv.
Afghanerna har erbjudits att ta över basen men vill inte ha den. De sista svenska soldater som skickas till Afghanistan åker dit för att riva sina egna baracker.
Det är svårt att inte se symboliken. Ännu en utländsk armé lämnar bergen i Centralasien. Det krävs viss enögdhet för att hävda att de gör det som vinnare.
Sedan de första Isaf-styrkorna landade i Kabul i december 2001, bara månader efter attacken mot World Trade Center, har paralleller ofta dragits med Sovjetunionens misslyckade ockupation av Afghanistan under 80-talet. Men de engelsktalande generaler som lett insatsen borde kanske studerat sin egen militärhistoria lite närmare i stället.
Argumentet läggs fram av den brittiske historikern William Dalrymple i hans senaste bok, mastodontvolymen Return of a King.
Kungen i fråga är Shah Shuja, en klanledare och härförare i det första och mycket bräckliga afghanska rike som växte fram i början av 1800-talet. Shuja satt bara på tronen i två korta perioder. Den sista sammanfaller med de år som Dalrymples bok kretsar kring: 1839–1842 – det första angloafghanska kriget.
I dag är konflikten mest känd som en av Storbritanniens stora militära katastrofer. På reträtt från Kabul utplånades en hel brittisk armé, över 15 000 man, av afghansk milis som låg i bakhåll i bergspassen. Den enda engelsman som överlevde marschen var en fältskär.
För det brittiska imperiet var det förstås ett förödmjukande av episka proportioner. Alltså krävdes adekvat vedergällning. Ett halvår senare skickade britterna in en ny armé som i princip jämnade Kabul med marken.
Det har gått 172 år sedan dess. Flaggorna och ideologierna må vara nya. Men, skriver Dalrymple, “samma städer har belägrats av utländska trupper som talar samma språk, och attackeras från samma sluttningar och samma höga pass”.
Afghanistan är fortfarande gisslan i ett geopolitiskt spel.
William Dalrymple är en av samtidens mer framstående brittiska historiker, men i Sverige är han närmast ointroducerad. Kanske beror det på att hans områden är Indien och Mellanöstern – Storbritanniens mindre ärofyllda kolonialäventyr lockar sällan anglofila nordbor. Förhoppningsvis ändrar Return of a King på det.
Som berättare tål Dalrymple nämligen en jämförelse med tiotalets bästa historiska romanförfattare. Return of a King bjuder på bestialiska mord och spionkomplotter värdiga en viktoriansk James Bond. Samtidigt är det en krönika över ett land och ett folk som genom hela sin historia tillhört de mest utsatta i världen. Prosan är knivskarp, Dalrymple kan verkligen skriva, och det ger honom utrymme att varva osentimental saklighet med storslagna skildringar av det afghanska landskapet.
Därmed uppenbaras William Dalrymples verkliga styrka som författare: förmågan att skifta perspektiv.
Som boktiteln antyder är hans huvudpersoner inte den brittiska kolonialarmén. William Dalrymple har ägnat flera år åt grävande i dammiga afghanska arkiv (som det verkar, vid tillfällen med fara för sitt eget liv). Mycket av källmaterialet, poeter vid Shah Shujas och de andra afghanska furstarnas hov, presenteras här för första gången för en internationell publik.
Genom att betrakta konflikten ur afghanska ögon lika mycket som brittiska, visar Dalrymple att parallellerna med vår tids kamp om makten i regionen ibland har närmast profetisk karaktär.
1839-krigets första fas gick enligt plan. Britterna tågade in i Kabul och de andra större städerna, de afghanska krigsherrarna drog sig undan. Men afghanerna hade aldrig organiserat sig utifrån en stark centralmakt, klanernas allianser och hierarkier var flytande, föremål för ständiga överläggningar. När sådana inte föll väl ut var man van att ta till vapen. Snart inleddes gerillakrigföring mot britterna från bergen.
William Dalrymple är tydlig. Det finns förstås uppenbara skillnader mellan det första angloafghanska kriget och situationen i dagens Afghanistan. Motståndet då var enat, i dag är det splittrat. Talibanernas ultraortodoxa tolkning av islam har ingen bred folklig förankring, och klansystemet är långt ifrån lika betydelsefullt i dag. Opinionsundersökningar genomförda under 00-talet visar dessutom att de flesta afghaner länge stödde Isafs truppnärvaro.
Ändå – likheterna överväger. 1842 mördades Shah Shuja av sin egen gudson efter att britterna lämnat honom ensam i ett belägrat Kabul. Hans öde blir en symbol för Afghanistan som nation: Klämd mellan geopolitiska intressen, till sist alltid övergiven.
William Dalrymple tvekar inte. För honom är “kriget mot terrorismen” såsom det utkämpats i Afghanistan ett neokolonialt projekt. Den här boken borde vara obligatorisk läsning på UD.
Johan Wirfält är kulturskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
