Ska religionsundervisning ha samma vikt i betyget för bosniska högstadieelever som övriga ämnen? “Nej!” tycker ansvarig minister i Sarajevo Emir Suljagi. “Jo!” säger religiösa samfund och en hätsk debatt utbryter om religionens roll i Bosnien-Hercegovina. En debatt där imamen Muhamed Veli till sist utdelar en fatva till ministern. På Facebook börjar medlemmar i en grupp rea ut fatvor – ett exempel på hur bosnierna tar till humorn för att protestera mot en minst sagt absurd politisk situation.
Etnisk och religiöst anknuten nationalism har god grogrund här i Bosnien-Hercegovina, ett land där såren från det blodiga kriget ännu inte läkt och där flera krigsförbrytare fortfarande är på fri fot. Daytonavtalet, det fredsavtal som avbröt kriget, har inte erbjudit en långsiktig lösning för vilka principer som ska ligga till grund för samhällsstyrning och samlevnad här. Den nationalism som föreskriver att en etnisk grupp bör styra sig själv på ett avgränsat territorium är svårförenlig med idén om en multietnisk stat med lika rättigheter.
Fredsavtalet är en noggrann uppdelning av ”entiteter”: en republik (Republika Srpska) och en federation (Federationen Bosnien-Hercegovina) på etnisk grund och representation av de tre ”konstituerande grupperna” på olika nivåer (kommun, kanton, entitet, stat). Avtalet, som innefattar landets konstitution, har kritiserats att vara tungrott. Och mer fundamentalt för att vetofunktionen inte tillåter det demokratiska systemet att fungera. För att reglera maktförhållandena mellan kroater, bosniaker och serber utsågs en ”Hög representant”, en internationell institution över den nationella regeringen.
När det internationella samfundet tappade intresset för Bosnien urholkades den Höge representantens makt och trovärdighet steg för steg. I ett försök att skapa politisk stabilitet efter parlamentsvalet 2010, ogiltigförklarade den Höge representanten den Centrala valkommissionens beslut att upphäva regeringsbildningen på entitetsnivå i Federationen Bosnien-Hercegovina, den del av landet som delas mellan kroater och bosniaker. De bosniakiska partier som fick majoritet i valet i oktober anses ha satt reglerna ur spel när de bildade regering utan de starkaste kroatiska partierna. Vilka i sin tur kontrade med att bilda en skuggregering.
Åsikterna går isär om huruvida kroaterna endast kan representeras av sina traditionella partier eller om en regering utan dessa skulle kunna innebära ett steg i rätt riktning, bort från etnisk organisering. I likhet med Belgien saknar Bosnien regering sedan ett halvår. Det är tydligt att formerna för styret behöver reformeras och att den internationella övervakningen i dag försvårar demokratiseringen.
Samtidigt har presidenten i Serbiska republiken, Milorad Dodik, länge gått i bräschen för största möjliga autonomi för entiteten, mot eventuell självständighet. Detta, tillsammans med nationalistisk retorik, har lett till stark kritik från internationella samfundet. Efter samtal med EU-kommissionens Catherine Ashton har Dodik släppt kravet på folkomröstning om statens institutioner. Kroaterna i Federationen har under senare år återupptagit kravet på en egen entitet eftersom bosniakerna som är i majoritet uppfattas dominera styret.
Bosnien-Hercegovina kommer sannolikt inte att förhandla sig fram till en enhetsstat av svensk typ eller bli hemland till ett folk med framför allt ”bosnisk” identitet, utan snarare en etnisk-territoriellt uppdelad federation med decentraliserat styre och starkt skydd för minoriteters rättigheter. Men just nu händer väldigt lite på förhandlingsfronten och desto mer i konsolideringen av de olika gruppernas identiteter, inklusive religiösa.
Alla sidors politiska ledarskap har en starkt förankrad maktbas och svagt incitament att bryta status quo. Försvarande av etniska positioner inom bosniska fotbollsförbundet har till och med lett till uteslutning ur UEFA. Nationalismen gör alla landets invånare till förlorare eftersom grundläggande vardagsfrågor som sociala reformer och arbetsmarknadspolitik har hamnat utanför den politiska agendan. Löftet om ett framtida medlemskap i EU är kanske det starkaste incitamentet för förändring.
Det är dags för medborgare i nätverk och föreningar att hårdare trycka på sina politiska företrädare att söka kompromisser framför polarisering. Dels i frågan om hur detta multietniska land ska styras, dels hur ett stabilt samhälle kan skapas med hjälp av social och ekonomisk utveckling. Och inte minst om hur landet kan återinträda i FIFA och UEFA i tid för det bosniska landslaget att delta i EM-kvalen. Politiska konflikter som tar fotbollen från folket väcker ilska även hos de bosnier som har lärt sig ignorera det hopplösa politiska system som Daytonfreden lämnade efter sig.
Johanna Leander, handläggare, Västra Balkan, Palmecentret.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
