Kära SVT, jag älskar dig. Men du kan inte fortsätta vara såhär ofräsch.
Jag tittar sällan på sällskapsprogram. Men den här helgen lyckades jag på grund av vissa omständigheter få mig en dos av På spåret. Ni vet det där programmet som aldrig haft en kvinnlig programledare.
Eftersom jag aldrig ser på sällskapsprogram (samt att På spåret sänts sedan 1987) är jag med stor sannolikhet sist på bollen. Men det är ändå värt ett litet ras. För SVT är ju, hur det nu kan vara möjligt, ännu senare på bollen.
Kristian Luuk och Fredrik Lindström zoomas in.
Kameran rullar vidare.
Eric Ericsson och Kjell Wilhelmsen. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson.
Sedan sexamannabandet Augustifamiljen. Som kanske borde byta namn till Augustipojkarna.
På fullaste allvar har vi i rutan tolv (12) vita medie-/musik-/skådis-män. Som alla besitter ett makalöst kulturellt kapital. Som på allra bästa sändningstid får sitta och orera, vara allmänbildade, klappa sina slipsar, putsa sina mustascher och skratta på det där sättet som bara självgoda män som gärna poängterar att de tar ut sina föräldradagar, gör.
Klubben för gubbväldets beundran.
Inte en enda kvinna var med i programmet den kvällen. Inte en enda person med ett icke-svenskt klingade namn.
Det är typ sunkigare än att Fredrik Lindström i samma avsnitt hasplade ur sig att Guantánamo är ”något sorts fångläger”.
Kära SVT, jag älskar dig. Men du kan inte fortsätta vara såhär ofräsch. Du kan inte berätta för mig att det är dessa män jag ska förhålla mig till. Du kan inte berätta att de är de smarta, de snygga, de framgångsrika. Att det är de som är normen eller att det är de jag ska vilja vara.
Då måste jag slänga ut TV:n.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
