Socialdemokraternas katastrofala valresultat kom som en chock. Jag och många med mig var naturligtvis beredda på att en valförlust var möjlig men en sådan total genomklappning hade ingen förväntat sig. Samtidigt kom det inte heller som en fullständig överraskning. Partiet har sedan länge präglats av en känsla av kris. Man har försökt förstå vad som är fel. Det är ett grubblande som tagit mycket tid och energi. Många och långa diskussioner, ständigt kretsande kring samma sak – att hitta ”felet”. Är det för mycket vänster, för mycket höger eller för mycket mittemellan? Är det tidsandan som spökar eller någon speciell sakfråga? Beror det på enskilda företrädare eller hela partiapparaten? Ja, vad är egentligen problemet? Ju mer man diskuterar det desto svårare blir det att hitta ett enkelt svar.
Låt mig därför bara ta upp en sak som jag tror är viktig att tänka på framöver och som Anders Nilsson och Örjan Nyström lyft fram i sin moderna klassiker ”Den sociala demokratins andra århundrade?”: Socialdemokraterna måste bli bättre på att formulera konkreta mål för ett medellångt perspektiv. Alltför ofta har det medellånga perspektivet ersatts av kortsiktiga, dagspolitiska utspel och visionära men till intet förpliktigande språkblomster. Den politiska horisonten har allt mer krympt till en mandatperiod och då förlorar man överblicken. Glömmer man det medellånga perspektivet så tappar man sin riktning. Det är först när vi själva vet vart vi är på väg som vi kan övertyga andra att följa med oss.
Om en sådan analys stämmer så är vi i desperat behov av provisoriska utopier, för att låna ett begrepp från Ernst Wigforss. Hur vill vi att Sverige ska se ut om femton-tjugo år? Det är konkretiserade visioner med det omfånget som är nödvändiga. Det finns flera stora samhällsområden som skulle behöva sådana provisoriska utopier. Ett område, som jag personligen intresserat mig för, är stadspolitiken. Hur vi bygger våra städer har en direkt påverkan på avgörande samhälleliga problem som bostadsbrist, segregation och miljöförstöring. Ändå har det inte gjorts mer än tafatta försök att formulera nya, socialdemokratiska visioner om hur vi ska planera framtidens städer, när vi nu till slut tvingas lämna rekordårens ohållbara dröm om det utspridda bilsamhället bakom oss.
Vi behöver beskriva hur vi vill att Sverige ska se ut 2030 och vilka konkreta reformer som kommer att vara nödvändiga för att nå dit. De som ska bygga landet – och staden – behöver ritningar. Som pragmatiska reformister är vi naturligtvis alltid beredda att komplettera och revidera ritningarna utifrån ny kunskap och förändrade omständigheter. Det är styrkan i den gradvisa sociala ingenjörskonsten. Men vi behöver ju ha något att komplettera och revidera. Annars skriver vi vår framtid i vatten.
Socialdemokraterna kommer aldrig att bli ett parti bland andra. Vi har fortfarande våra största uppgifter framför oss. Inte minst måste vi bekämpa de hotfulla politiska strömningar som har lett till att vi i dag har ett främlingsfientligt och högerextremt parti i riksdagen. Det samhälleliga tomrum som skapar utrymme för populism behöver tätas med konkreta, socialdemokratiska visioner för ett fritt, jämlikt, solidariskt och hållbart samhälle.
Jag stannar där, för vi behöver inte fler litanior om vad som borde göras. Det vet vi redan. Nu är det dags att faktiskt göra det. Vår ideologiska återfödelse kommer inte att komma uppifrån, via centralt dirigerade samrådsförfaranden. Den kommer inifrån. Den har redan börjat.
Johannes Åsberg, idéhistoriker och socialdemokrat
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
