Till skillnad från dagens spöke till socialdemokrati är Syriza och Podemos folkrörelsepartier som på allvar representerar arbetare, skriver Jonas Elvander, utrikesredaktör Flamman.
Katrine Marçal skriver i sin ledarkrönika i Aftonbladet om ”Pasokifieringen” som hotar den svenska socialdemokratin, det vill säga risken att som grekiska Pasok helt överges av väljarna.
Texten är välkommen på flera sätt, inte minst då den placerar den svenska socialdemokratin i ett europeiskt sammanhang. Marçal pekar på unika orsaker till krisen i olika länder men hon listar också fem punkter som är gemensamma för europeiska socialdemokratiska partier och som förklarar deras utveckling från dominans till irrelevans.
Pasokifiering drabbar enligt henne partier som:
Har blivit alltför teknokratiska och utvecklats till politiska eliter.
Har varit ovilliga eller oförmögna att formulera ett trovärdigt ekonomiskt alternativ till de senaste decenniernas marknadsfundamentalism.
Har varit ovilliga eller oförmögna att tala med väljare som dragits till nya nationalistiska, populistiska eller främlingsfientliga partier.
Har ett ledarskapsproblem och leds av personer som under europeisk socialdemokratis bättre dagar aldrig hade kommit i närheten av en partiledarpost.
Har utgått från den felaktiga logiken att eftersom de historiskt sett har varit stora partier kommer de att fortsätta att vara stora partier.
Marçals analys är i stort sett riktig, med det tillägget att den andra punkten, ”nyliberaliseringen” av socialdemokratin, är av överordnad betydelse. Men det är när hon sedan ger förslag på åtgärder som det börjar skava: ”Socialdemokratin måste sedan hitta en kritik av den moderna kapitalismen. Det handlar inte om att kopiera de nya vänsterpopulistiska rörelserna utan om att förstå att socialdemokratins själva idé är att reformera, inte acceptera marknadens logik.”
Att så lättvindigt vifta bort de nya vänsterpopulistiska rörelser som de senaste åren vuxit fram i Sydeuropa är ett misstag. För när Marçal efterlyser en pånyttfödd socialdemokrati, fri från teknokratiska partistrukturer, med en reformistisk agenda och konkreta alternativ till den hegemoniska marknadsfundamentalismen är det just partier som Syriza och Podemos hon beskriver.
Till skillnad från dagens spöke till socialdemokrati är det här folkrörelsepartier som på allvar representerar arbetare och som står i konstant dialog med sina väljare. Dessa partier är i dag de enda på kontinenten som erbjuder ett reellt alternativ till den rådande ordningen inom den liberala demokratins ramar (det ska dock tilläggas att Syriza nu befinner sig i maktställning under trojka-diktat som gör att också de på sikt hotas av Pasokifiering).
Sanningen är att socialdemokratin sedan början av 90-talet har gjort allt i sin makt för att göra sig av med just det som Marçal efterlyser. Portalgestalten för denna utveckling är givetvis Tony Blair och hans ”tredje väg” men den kan också illustreras med Gerhard Schröder och hans Agenda 2010-reformer. Persson, Zapatero, Papandreou, Hollande och Renzi är andra namn. Löfven och Andersson ligger helt i linje med en europeisk socialdemokrati som gjort sig så politiskt irrelevant att den helt kunde avskaffas utan märkbara konsekvenser. Denna dynamik har blivit ännu tydligare i och med finanskrisen och det medföljande åtstramningsparadigmet.
I en sådan situation är det inte konstigt att väljare söker nya alternativ, speciellt när ekonomin gjorts så sårbar att medelklassen riskerar att som i Grekland och Spanien närsomhelst deklasseras. Syriza och Podemos är orsaken till socialdemokratins valmässiga kollaps men också direkta svar på dess politiska kollaps. Frågan är varför Marçal inte erkänner dessa partiers roll som potentiella modeller för en pånyttfödd socialdemokrati. De står ju i princip för samma saker som den ursprungliga socialdemokratin gjorde. Det är ju i dessa partier som en François Mitterrand eller en Olof Palme i dag skulle känna sig hemma.
Möjligen kan det ha med ordet populism att göra. I liberala och mitten-orienterade människors öron är det förenat med oansvariga vallöften och känslomässig uppvigling. Men när vi nu sett vad en ”ansvarsfull” socialdemokrati innebär är det kanske ändå inte helt ointressant.
Populism innebär egentligen inte något annat än att skapa en identitet för väljarna, ett projekt att tro på. Vad kunde vara mer främmande för dagens sossar än det? Det är anmärkningsvärt att Marçal, förutom att frånkänna de vänsterpopulistiska partierna allt politiskt innehåll, i sitt sökande efter en socialdemokrati som frambringar en känsla av social identitet som kan utmana den rasistiska högerpopulismen och som bärs upp av ett starkt ledarskap, också frånkänner dem just det som till och med högern erkänner att de är bra på.
Ur ett historiskt perspektiv är det svårt att se ett existensberättigande för dagens socialdemokrati. Dess roll var att etablera välfärdsstaten efter andra världskriget. När denna sedan alltmer hamnade under attack från högern tvingades socialdemokratin in i en defensiv position där den enbart kunde locka väljare att försvara det som byggts upp samtidigt som den alltmer aktivt bidrog till dess förstörelse.
Att på allvar tro att den traditionella socialdemokratin ska kunna vända en utveckling som pågått i trettio år över en natt och plötsligt återuppstå som en keynesiansk fågel fenix är naivt. Den har kedjat fast sig i det cementblock som är den ”ansvarsfulla” mitten och sjunker stadigt. Så ser det ut i Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Spanien och Sverige.
Med den franske ekonomen Frederic Lordons ord befinner sig socialdemokratin nu snarare i sin historiska ”slutfas”. Och längst i söder kan dess arvtagare redan ha gjort entré. Detta talar man i dag på allvar om runtom i Europa. Men så är vi ju också lite efter i Sverige.
Jonas Elvander, journalist och utrikesredaktör Flamman
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
