Vid första anblick finns flera likheter mellan Annie Lööfs och Håkan Juholts partiledarkris. Men Lööf har hittills skött krishanteringen och är inte lika ifrågasatt i de egna leden, skriver Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap.
Kan Annie Lööf sitta kvar som centerledare? För ett år sedan tvingades Håkan Juholt avgå som socialdemokratisk ordförande efter en unikt stormig partiledartid. Knappast en dag gick utan internt krypskytte mot honom i form av direkt kritik eller kryptiska formuleringar om huruvida partivänner hade förtroende för honom.
Juholts krishantering förvärrade delvis hans position. Viktigt för den slutliga avgången var att han gång på gång trasslade in sig kring sin egen roll i centrala frågor, som t.ex. budgetarbetet 2011. Han föreföll också visa omedvetenhet om de ideologiska spänningar inom socialdemokratin hans agerande underblåste.
Likheterna mellan Juholts och Annie Lööfs och Centerpartiets kris är vid första anblicken påtagliga. Allt fler ställer frågan om Lööf kan sitta kvar i stormen av motsättningar som partiet kastats in i kring förslaget till idéprogram. Samtidigt finns ännu så länge viktiga skillnader mellan Lööfkrisen och Juholtkrisen.
Partiforskningen lyfter fram två faktorer som i kombination är centrala för varför partiledare tvingas avgå i förtid: dels interna partimotsättningar, dels bristande krishantering från partiledningens sida.
De interna partimotsättningar som länge har legat och pyrt i Centerpartiet har blossat upp med full kraft. I fokus står den ideologiska vilsenhet partiet länge befunnit sig i med otydlighet kring bland annat nyliberalism/socialliberalism och landsbygd/stad. Väljarna – såväl kärväljare som nya – har svårt att se vartåt centern är på väg. Striderna kring idéprogrammet speglar uppenbart denna otydlighet.
Till skillnad mot Juholtkrisen riktar sig den interna kritiken dock inte i första hand mot partiledaren direkt. Visserligen är det uppenbart att Lööf i mycket personifierar flera av de nyliberala förslag som präglat idéprogrammet. Rent av var det i stora drag den plattform hon i en mycket öppen valkampanj gick till val på och som hon till jubel valdes att genomföra. Kritiken mot idéprogrammet är därför i och för sig besvärande för Lööf, men drabbar lika mycket hela det parti som inte riktigt vet vad det vill.
Dessutom är det inte Lööf själv som formulerat idéprogrammet. Sammansättningen av programgruppen hade rimligen hennes goda minne, men hela partistyrelsen förefaller ha stått bakom den. Kritiken mot förslaget slår därför mycket bredare än enbart mot Lööf. I Juholts fall var det i stället vid nästan varje enskild händelse under de tio tumultartade månaderna lätt att rikta kritiken mot hans person.
Krishantering är nästa nyckelfaktor. I Juholts fall förvärrades krisen av den successivt havererande krishanteringen från såväl honom själv som från övriga partiledningen. Juholt förmådde aldrig bygga upp en fungerande stödorganisation kring sin egen person som hade kunnat hjälpa till om hur, när och i vilka frågor han borde agera.
Partiledningen i övrigt gjorde snarast krisen värre genom att ledamot efter ledamot inte förmådde uttala stöd för sin partiledare. I den pågående centerkrisen finns hittills vissa oroande tendenser att ledande partiföreträdare eldat på splittringen genom att ge olika grupper i partiet ideologisk kritik.
Men samtidigt har just Annie Lööf och andra i partiledningen varit mycket snabba att visa kompromissvilja. Att Lööf står nära en av partigrupperingarna behöver inte i sig vara problematiskt för hennes position om hon också lyckas förmedla omsorg om partiet. Hennes agerande de senaste dagarna tyder möjligen på det. Reträtterna från några av de mer kontroversiella detaljförslagen kan troligen snarare stärka henne om hon lyckas lyfta fram andra centrala delar i idéprogrammet som partiet kan enas kring.
På de två viktiga områdena intern kritik och krishantering finns alltså vissa likheter, men trots allt också olikheter jämfört med Juholtkrisen. Grundtipset i det korta perspektivet (mycket kan hända), är alltså att Annie Lööf troligen sitter kvar. Därmed är dock Centerpartiets problem knappast ur vägen. Den ideologiska splittringen, osäkerheten och otydligheten kring vart partiet är på väg tycks cementerade in i rörelsen. Det kan alltså i värsta fall bli så, att Lööf sitter kvar men att hon knappast har något parti kvar att leda efter 2014 års val.
Jonas Hinnfors, Professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
