Låt mig först av allt slå fast att rapporter om olyckshändelser, vanskötsel och övergrepp borde ge konsekvenser. Däremot är det tråkigt att nästan bara negativa saker inom privat vård och omsorg resulterar i rubriker och stort uppslagna reportage. Privata entreprenörer står för knappt 20 procent av all omsorgsverksamhet i Sverige, och inget visar att offentligt driven vård skulle vara förskonad från missförhållanden. Med det sagt menar jag att fokuset på vinstfrågan är ett villospår. Det går inte att långsiktigt bedriva en verksamhet med vinst om man kompromissar med kvalitet.
Under de drygt 20 år kommuner och landsting lagt ut verksamhet på entreprenad har man i allmänhet varit väldigt dåliga på att ställa krav på utförarna. Genom tydligare krav och ordentlig uppföljning visar man engagemang i den verksamhet man låter någon annan driva, snarare än att avhända sig ansvaret för den. Det blir dessutom mycket lättare att följa upp brister och – om det skulle behövas – kunna avbryta kontrakt med utförare som inte håller måttet. För trots pratet om ”kvalitetsupphandlingar” så vinner i de allra flesta fall de budgivare som lägger det lägsta budet.
Det finns en mängd tillsynsmyndigheter för vård och omsorg. Inte sällan kommer kraven från dessa i konflikt med varandra. Samtidigt riskerar vissa saker inte granskas alls, eller med väldigt dåliga mätinstrument. En ordentlig översyn av tillsynen vore bra för såväl brukare/patienter som för skattebetalare och utförare. Vidare bör de företag som i dag försöker tillämpa meddelarfrihet för sin personal och öppna för insyn i verksamheten, få stöd för detta i lagen. Ökad transparens vinner alla på.
Regleringar eller förbud mot vinstuttag riskerar däremot att skapa en marknad av trixande för att dölja vinster. Det är nämligen ganska lätt för företag att ”låta bli” att gå med vinst. Åtminstone på pappret. Överskott kan delas ut som styrelsearvoden eller bonusar, och plötsligt framstår det ekonomiskt framgångsrika företaget som icke-vinstdrivande. När det i debatten framhålls att en del länder inte tillåter vinstintressen inom vården, verkar detta glömmas bort. Man bör vidare fråga sig hur många investerare som skulle vara beredda att satsa på att bygga sjukhus, vårdcentraler och äldreboenden, utan att få något tillbaka.
Vinst är en ersättning till kapitalägare och entreprenörer – på samma sätt som lön är en ersättning till de anställda. Vårdanställda förväntas inte arbeta utan lön. Varför ska då vårdentreprenören göra det?
Vår välfärd har utvecklats positivt av att fler aktörer än offentliga har fått etablera sig. Valfriheten har ökat, såväl för brukare som för arbetstagare – som i dag kan välja bland en mångfald av utförare respektive arbetsgivare. Konkurrensen har drivit fram effektivisering och kvalitetshöjning – till en lägre kostnad för skattebetalarna, samtidigt som vårdanställda kunnat få bättre löner och villkor.
Ett system som enbart bygger på skattefinansierad verksamhet och insatser från kyrkor, stiftelser och andra välgörenhetsinrättningar ger ingen reell valfrihet och ingen mångfald för vare sig brukare eller personal. Jag har den största respekt för ideella verksamheter som bedriver vård- och omsorgsverksamhet, men i ett välfärdssamhälle kan vi inte förlita oss på enbart ideella insatser som komplement till den offentligt drivna vården och omsorgen.
Jonas Morian, S-debattör, kommunikationsrådgivare och tidigare informations- och presschef på Attendo.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
