Jonas Sjöstedt om ett nytt parti

Kolumnen Jonas Sjöstedt efterlyser ett socialistiskt reformistiskt massparti, med djup förankring i fackföreningsrörelsen, som gör och menar det man säger. Och föreslår därför en fusion. 

Det är nog den vackraste drömmen i svensk politik. Någonstans långt där borta bortom bergen ligger det förlovade landet där allt är som det ska, så som det egentligen borde vara. Ingen har varit där på länge, men övertygelsen om att landet fortfarande existerar lever stark. I denna övertygelse, eller kanske dröm, finns ett budskap av hopp och förtröstan.

Det vackra skimrande landet där i fjärran är drömmen om den egentliga socialdemokratin. Det parti som man egentligen är medlem i och tror på. Långt bortom futtiga kompromisser och eviga reträtter. Där går förstamajtågen fortfarande fyllda till brädden med vanligt folk under röda fanor. Där lever partiets ideal inte bara på första maj. Partiet som för en ekonomisk politik för ökad jämlikhet. Partiet som föreslår djärva men genomförbara sociala reformer. Partiet som självklart vill ha bort vinsterna i välfärden och göra upp med den naiva övertron på marknadslösningar.

Jag vet inte hur många gånger jag mött styrkan i drömmen. Det är den som gör att man ändå kan fördra fortsatta privatiseringar och borttagen värnskatt. Den gör att man kan vara med i samma parti som Vidar Andersson och Jimmy Jansson. Det är drömmen man är medlem i, inte partiet som angriper anställningstryggheten och som lovat införa marknadshyror. Så kan man fortsätta och vilja gå framåt i ett parti som går bakåt. Så härdar man ut och biter ihop. Dessutom är det ju bättre än alternativet, är det inte?

Ibland känns det nästan smärtsamt att berätta för socialdemokrater hur det var att möta deras parti när vi förhandlade med dem under mandatperioden 2014 till 2018. Då vi faktiskt kunde få igenom stora reformer i en rödgrön budget.

Det som slog oss var att Socialdemokraterna så sällan själva föreslog några egna reformer för jämlikhet.

Vänsterpartiet fick igenom 80 reformer för ökad jämlikhet, allt från billigare medlemsavgift i facket genom avdragsrätt till byggande av hyresrätter med lägre hyra och ett helt knippe reformer mot barnfattigdom. Ofta mötte vi hårt motstånd i förhandlingsrummet, men till slut gav regeringen med sig. I efterhand gjorde Socialdemokraterna våra segrar till sina. Vips förvandlades de till socialdemokratiska reformer som presenterades med leende ministrar och socialdemokratiska rosor på partiets Facebooksida. Man anade hur det kunde vara där i landet bortom bergen.

Det som slog oss var att Socialdemokraterna så sällan själva föreslog några egna reformer för jämlikhet. Det var som om de glömt hur man gör. Men de sa nej också. Stenhårt nej när vi föreslog ändringar av skattesystemet som skulle få samhällets rikaste att betala mer i skatt. Det trodde de inte på, det ville de inte. Där körde det ihop sig helt. Det är sånt man kan prata om på seminarier med LO, men i den krassa verkligheten vill Socialdemokraterna inte utmana kapitalägare och samhällets privilegierade. Problemet är bara att om vi inte får ett rimligare skattesystem så kommer de rikaste bara att fortsätta dra ifrån, ojämlikheten att öka. Sverige att fortsätta slitas isär.

Likadant var det med vinster i välfärden. I valspurten 2014 lät Socialdemokraterna plötsligt som vänsterpartister, nu skulle vinstjakten försvinna. Borta var plötsligt Löfvens uppgivna formuleringar om att ”det inte låter sig göras”. Nu lät äntligen partiet som det borde göra, som ett eko från dalen långt borta bortom bergen. Så kände väljarna igen sitt parti strax före valet och kom tillbaka.

Men veckorna därefter, när vi skulle förhandla med Socialdemokraterna, så var det glömt igen. De ville ha en överenskommelse där de inte lovade att göra någonting åt vinstjakten. Det var först efter många hårda timmar i förhandlingsrummet, och en lika lång vägran att budgetförhandla från vår sida, som Ulla Andersson fick med sig regeringen på en uppgörelse om att vinstjakten i välfärden skulle bort. Resten av mandatperioden försökte Socialdemokraterna förhindra att deras egen överenskommelse skulle förverkligas. Det var möten i iskyla på Sagerska palatset när de ville överge sina löften till oss. Det var en klocka som tickade mot ett brutet budgetsamarbete innan de till sist backade. De ville helt enkelt inte. Det var enbart tack vare Vänsterpartiet som förslagen togs fram och drevs till votering i riksdagen.

Det är som att privatiseringar bara får hålla på, men att ta tillbaka något som uppenbart inte fungerar i privata aktörers händer är oöverstigligt. Vi trodde vi hade fått igenom ett förstatligande av järnvägsunderhållet. Äntligen skulle vi kunna få bättre ordning på den svenska järnvägen med helhetsansvar och långsiktighet. Men regeringen förhalade, vattnade ur och fördröjde tills bara en tummetott återstod. De ville helt enkelt inte.

Detta är den krassa verkligheten. De vill helt enkelt inte. De tror inte längre på landet bortom bergen även om de vet att många av deras väljare längtar dit. De vill inte återfinna någon väg dit. De vill på sin höjd påminna om landets eventuella existens i tillbakablickar och valspurter. Deras stig leder åt ett annat håll, till mittens rike där man för evigt kan kompromissa med liberaler och centerpartister. Det är den realt existerande socialdemokratin. Någon annan finns inte. Jag är ledsen att behöva skriva det så här rakt ut, men så är det.

Ingen inom socialdemokratin bär drömmen med samma beslutsamma längtan som föreningen Reformisterna.

Drömmen lever ändå vidare, med den har ju mycket av det bästa i vårt samhälle byggts. Ingen inom socialdemokratin bär drömmen med samma beslutsamma längtan som föreningen Reformisterna. Här närs drömmen och hålls vid liv, här kan man samlas med likasinnade för att slippa överge sitt parti, sucka över partiledningen och prata om hur det egentligen borde vara. Man kan anordna utmärkta seminarier om jämlikhet och en annan ekonomisk politik. Sedan måste man vara lite försiktig när striden står om LAS och marknadshyror i vardagen, inte gå för långt. Men hur länge till kan man göra det, en kongress till, en mandatperiod till, en till skattesänkning för de rikaste? Vill man nöja sig med att vara alibi för ett parti som i praktiken struntar i en och gör tvärtom?

Arbetarrörelsen delades en gång mellan reformister och revolutionärer. Socialdemokrater och kommunister. Bägge ville socialismen, men hade olika vägar dit. Socialdemokraterna slutade vara socialister. Vänstern övergav kommunismen och revolutionen. Idag är Vänsterpartiet det reformistiska partiet i svensk politik. Klassamhällets orättvisor ska utmanas i stegvisa djärva reformer, den parlamentariska demokratin är förutsättningen, målet är den demokratiska socialismen. I socialdemokratin lever den demokratiska socialismen mest när man ser på nostalgiska klipp av Olof Palmes tal på Youtube.

Jag tycker att Vänsterpartiet och Reformisterna ska förenas i ett parti. Ett socialistiskt reformistiskt massparti, ett parti med djup förankring i fackföreningsrörelsen, ett parti som gör och menar det man säger. Ett parti som kan växa till 15–20 procent på något år och som blir omöjligt att gå runt för varje ickereaktionär majoritet lokalt eller nationellt. Ett parti som förenar det gröna och feminismen med socialismen. Ett parti som förenar det bästa ur olika traditioner. Ett parti som inte behöver längta tillbaka till en väg genom dimmorna över bergen. Ett parti som går sin egen väg, steg för steg, reform för reform, mot den demokratiska socialismen.

Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.