När EU:s stats- och regeringschefer träffades på toppmötet i Bryssel den 24:e och 25:e mars stod eurons kris åter överst på dagordningen. I slutsatserna från mötet listas åtgärderna mot krisen. Genom kraven som är föreskrivna i den europeiska terminen, i den just framförhandlade europakten och i de sex lagstiftningsförslag om ekonomisk styrning som ska antas i juni ska krisen hanteras. Färdriktningen är tydlig. EU ska nu börja central- och detaljstyra medlemsländernas ekonomiska politik. EU ger sig till och med in i lönebildningen i medlemsländerna med klåfingriga föreskrifter för att kunna pressa ner löneökningarna. I den ekonomiska politiken föreskrivs nedskärningar och privatiseringar. Sociala förmånssystem som pensioner, sjukvård och socialt skydd ska se över. Kravlistan är lång. På gatorna utanför möteslokalerna i Bryssel demonstrerade tiotusentals fackligt aktiva mot politiken. I eurokrisens spår djupnar även de politiska motsättningarna inom EU.
Trots den svältkur som nu föreskrivs så tyder inte mycket på att EU kommer att lyckas vända utvecklingen. Portugal lär bli nästa land som behöver akut ekonomisk hjälp. Därefter väntar kanske Spanien eller Italien, betydligt större ekonomier och därmed större kostnader och större politiska utmaningar. Den nya stabilitetsmekanism, ESM, med ett användbart kapital på 500 miljarder euro som nu skapas av euroländerna lär komma till flitig användning framöver. För Grekland och kanske även Irland ser det inte ut att vara möjligt att undvika nedskrivningar av skulderna och därmed direkta kostnader för långivarna i euroländerna. Därmed prövas den europeiska solidariteten på allvar. Det var kanske inte det som nya euroländer som Slovakien, Slovenien och Estland hade tänkt sig när de trädde in i EU:s valutaunion.
EU:s krisbekämpning har grundläggande svagheter som gör att det är svårt att tro att den kommer att lyckas. Risken är i stället att stora delar av euroområdet fastnar i långvarig recession med massarbetslöshet. Krisens främsta orsak är inte för stor offentlig konsumtion. Istället är det bank- och finanskrisen med dess följder som är krisens huvudorsak i de flesta länder. Den statsfinansiella krisen är i de flesta länder en direkt följd av bankkris, privat skuldsättning och bostadsbubblor. Men EU:s krisbekämpning kantrar allt mer över i ren nedskärningspolitik istället för att begränsa den finansspekulation som är en av krisens huvudorsaker. Vanliga medborgare får betala för bankernas misstag.
Att just euroområdet och länder med valutor kopplade till euron drabbas så hårt är ingen slump. Länderna utvecklas mycket olika ekonomiskt men påtvingas samma penningpolitik. De länder som har högst inflation får lägst realränta. Det underblåste spekulationsbubblan. Nu skulle krisländerna behöva lägre ränta och en annan växelkurs. Men med euron är det inte möjligt. Då får priset istället betalas med massarbetslöshet och dramatiska neddragningar i välfärden. EU:s roll blir nu att driva igenom hårda nedskärningsprogram. Det är kanske enklare att göra i Bryssel på bekvämt avstånd från väljarna än i de nationella huvudstäderna. Men det lär knappast göra unionen populärare.
Finns det då en annan väg att gå? Ja, det gör det. Bankerna som har spekulerat måste vara med och betala priset för krisen, det kan inte bara vältras över på skattebetalarna. De mest utsatta måste skyddas från neddragningarna och vi behöver samtidigt investeringar för nya gröna jobb och mindre oljeberoende. Det kräver att även EU:s budget ändrar inriktning. Nya hårda regler som styr upp finanssektorn, inklusive en Tobinskatt, bör införas. Sist men inte minst måste vi fundera över om valutaunionen verkligen var så lyckad och hur en ordnad reträtt från euron kan se ut.
Jonas Sjöstedt, riksdagsledamot Vänsterpartiet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
