På Vänsterpartiets kongress i januari 2012 avgår Lars Ohly som partiordförande. Men den som tror att det i sig skulle lyfta partiet bedrar sig fullständigt. En rad förändringar behövs för att vänstern ska kunna växa i Sverige.
För det första är Ohly en i mångt och mycket skicklig partiledare som i popularitetsmätningar visat sig vara varken ett dragplåster eller sänke för partiet. Vänsterpartiet kan få både bättre eller sämre partiledare, beroende på vilken av kandidaterna kongressen väljer. De borgerliga ledarkommentarer som menar att partiet kommer att lyfta så fort Ohly kastat in handduken har fel.
Oavsett vem som blir partiledare kommer det att krävas hårt arbete med både politiken och organisationen. I partiledardebatten, som nu sker inför öppen ridå, är det viktigt att inte glömma huvudsaken. Den nya partiledaren måste vara en person (eller två personer om kongressen så beslutar) som partiet gillar och som kan vinna debatter mot politiska motståndare. Som debatten nu ibland förs kan man nästan tro att detta är oväsentligt. Socialdemokraternas val av Mona Sahlin kan ses som ett dåligt exempel: hon accepterades aldrig fullt ut i partiet och visade sig också vara en svag motståndare mot Fredrik Reinfeldt 2010. Nu gäller det att alla kandidater presenterar tydliga politiska program. Om processen sköts rätt kommer kongressen att veta vad den röstar på.
Partiet behöver både en organisatorisk och politisk nystart. Om vi börjar med organisationen kan vi konstatera att de mest framgångsrika vänsterpartierna i Europa har en sak gemensamt: de är medlemspartier, och har därmed lätt att mobilisera till kampanjer på lokal nivå. Det gäller såväl det omhuldade och folkliga Socialistiska partiet i Nederländerna, den nya enade vänstern i Tyskland, Die Linke, som gammelkommunisterna KKE i Grekland. Sinsemellan är de mycket olika, men alla har under långa perioder legat runt tio procent, mycket på grund av det opinionstryck det kunnat anlägga, ofta på gator och torg.
Vänsterpartiet har efter en lång tids katastrofal medlemsutveckling vänt trenden och sedan valet i höstas fått runt 3 000 nya medlemmar. Nu gäller det att ta vara på detta och ställa om partiapparaten till en kampanjorganisation. Centralt anställda utanför riksdagskansliet bör i huvudsak finnas till för att organisera och underlätta kampanjer på distrikts- och lokalnivå.
Vad gäller politiken förknippades partiet länge, också under perioden med Gudrun Schyman, med två frågor: “Nej till EU” och sex timmars arbetsdag. Båda dessa frågor har medvetet prioriterats ned av dagens ledning utan att ersättningen, ”Världens bästa välfärd”, har lyckats tränga in ordentligt i väljarnas medvetande. Det pratas nu om att partiet behöver ”mer feminism” och ”mer antirasism” – och det stämmer nog. Men den typen av önskningar har vänsterpartister hört i åratal. I stället bör partiet sätta sig ned och vässa politiken på dessa områden. Vi behöver förstärka den politiska verktygslådan med genomarbetade och populära förslag. Det är inte ett abstrakt och navelskådande parti som kommer att vinna tillbaka de svunna väljarna. En självständig och offensiv politik kommer att göra jobbet.
Det krävs också nya och tillspetsade frågor. Kongressen och den framtida nya partiledningen får avgöra vilka de ska bli. Men jag vill ändå nämna tre frågor jag tror skulle kunna bidra till att lyfta partiet.
Skolfrågan är fortfarande mycket viktig för väljarna, men har nästan helt schabblats bort av Vänsterpartiet som ensidigt har fokuserat på impopulärt motstånd mot betyg och läxläsning. I stället bör våra huvudkrav handla om en enhetlig och resursstark skola över hela landet. När de senaste 20 årens skolreformer gått snett är det dags för vänstern att kräva en statlig skola igen. Endast så kan kommuner med sämre skatteintäkter säkra sina skolor från nedskärningar i tider när rikare kommuner slipper.
Alla väljare är inte lika begeistrade i att svensk militär är helt inriktad på krigsäventyr utomlands, i länder som Afghanistan och Libyen. Här finns väljarunderlag för ett parti som mycket tydligare än hittills tar avstånd från idén att mänskliga rättigheter ska krigas fram i andra länder. Ett parti för freden, helt enkelt.
Avslutningsvis måste Vänsterpartiet lyckas med utmaningen att lyfta in skattefrågan i den kommande valrörelsen. Av den senaste tidens kriser i världen lär vi oss att den gemensamma välfärd vi anser oss behöva också kräver att staten tar in pengar via skattsedeln. I skattesänkartider innebär det en stor pedagogisk utmaning att omsätta detta i politiska krav.
Jonas Thunberg, tillförordnad chefredaktör för tidningen Flamman.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
