Jonathan Metzger: Stockholm som hållbar stad – en myt

Stockholm är långt ifrån en hållbar stad och stadens politiker väjer för de svåra frågor som på allvar skulle kunna leda till att utsläppen minskar. Det skriver forskaren Jonathan Metzger.

När jag träffar utländska kollegor som arbetar med hållbar stadsutveckling slås jag av det glittrande hopp som ofta tänds i deras ögon när min egen hemstad Stockholm förs på tal. Ibland får bilden nästan ett sagolikt skimmer över sig: ”i en vacker stad i det avlägsna kalla norr – där har man en gång för alla kirrat det här med hållbar utveckling!”.

Bilden av Stockholms stad som internationellt ’best practice’-exempel inom hållbar stadsutveckling fick sig också en ordentlig skjuts när Stockholm 2010 blev premiärvinnare av EU:s prestigefyllda Green Capital Award, trots att Hamburg egentligen fick bättre expertomdömen – då Stockholm ansågs vara en ’sexigare’ första vinnare av priset (Hamburg fick priset året efter som tröst).

Vem kan förneka att Stockholm är slående vackert och till synes en väldigt ”grön” stad när den lägger den sidan till? Problemet är bara att ”grön” i det här sammanhanget implicerar någonting utöver bara vackra parker och prunkande strandpromenader. Det handlar om hållbar utveckling – med Brundtland-kommissionens berömda ord: utveckling som ”tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Frågan är på vilka sätt Stockholms utveckling kan betraktas som grön ur ett sådant perspektiv?

Under tre års tid har jag och mina kollegor på KTH arbetat med att skapa en bred översyn av arbetet med hållbar stadsutveckling i Stockholmsområdet, både i det förflutna och i nutiden[1]. Våra sammantagna slutsatser är nog mer oroande än jag hade föreställt mig att de skulle vara när vi inledde projektet. För även om Stockholm kanske är en av de absolut bästa i klassen vad gäller sådana saker som stadsnära grönska, avfallshantering och ambitioner att minska lokala klimatutsläpp så är vi långt ifrån ett läge där Stockholms situation skulle kunna beskrivas som ens i närheten av långsiktigt hållbar.

Med ett seriöst sätt att beräkna klimatutsläpp som tar hänsyn till nutida ekonomiska mönsters komplexa geografier är det uppenbart att stockholmaren fortfarande är en stor klimatbov, långt värre än genomsnittet i Sverige och världen. Som att vi sammantaget enbart rör oss i myrsteg bort från detta läge – om ens alls. Vi är inte ens i närheten av de utsläppsnivåer som skulle krävas för att stockholmaren ska bidra till det globala tvågradersmålet, den nivå av temperaturhöjning som jorden kan klara av innan den går in i ett nytt klimatläge som inte kommer att vara särskilt inbjudande för mänskligt liv.

Problemet är att riktigt effektiv miljöpolitik inte alltid är lika ”sexig” och lättsåld som tjusiga nya bostadsområden med havsutsikt. Svåra och komplexa frågor som ohållbara urbana konsumtionsmönster och utsläppens komplexa geografi sopas lätt under mattan, samtidigt som svårhanterliga och mer ambitiösa mål läggs långt på framtiden så att man kan peka på målen men strunta i att arbeta mot dem i nuläget. Även om ett lokalt fossilbränslefritt Stockholm 2050 är en fin ambition, är de planerade insatserna alltför lama och tidsplanen alltför generös om man verkligen menar allvar med att man vill gå i bräschen för en hållbar stadsutveckling.

Stockholm satsar mycket på att belysa och marknadsföra de insatser man gör för sin stadsmiljö. Men att ge sken av att de lösningar man för närvarande erbjuder leder till genuint hållbar utveckling kan nästan vara värre än att inte göra någonting alls. Ett sådant förhållningssätt kan i stället verka passiviserande, då de kan ge intrycket av att lösningen på problematiken redan är på plats trots att verkligheten egentligen ser helt annorlunda ut.

Vi bör ändå inte vara för hårda i vår dom mot politikerna och tjänstemännen i Stockholms stad. Här finns ett genuint miljöpatos och stora ambitioner. Problemet är snarare det bredare politiska sammanhang och tankesätt som dessa ambitioner är en del av, där det offentligas agerande alltid föreställs behöva ligga i linje med näringslivets kortsiktiga intressen och strategier.

Stockholms nuvarande höga internationella miljöprofil och starka ”gröna” marknadsföringssatsning växte till stor del fram ur den allians med bygg- och fastighetstekniksektorn som grundlades i arbetet med Hammarby Sjöstad i början på 1990-talet. En allians som sedan även fick regeringens välsignelse genom att Hammarby Sjöstad kom att användas som en showcase för svensk export av ”grön” stadsbyggnadsteknik. Stockholms miljösatsning tycks ha tolererats av branschen så länge den ansågs tjäna deras kortsiktiga vinstintressen – vilket branschen nu inte längre uppfattar att den gör när Stockholms stad försöker införa kraftfulla generella klimatkrav för nybyggnationer på kommunens mark.

Den utbredda motviljan i byggbranschen mot mer generella klimatinsatser är ju i sig föga förvånande. Företagsledare svarar inför sin styrelse och sina aktieägare, inte inför befolkningen i stort eller framtida generationers allmänna välfärd. Genuint hållbar utveckling och miljörättvisa, vare sig på det globala eller ens lokala planet, är inte deras grundläggande mission. Vi kan därför knappast förvänta oss att de ska gå i bräschen för en omställning som kommer att vara både omvälvande och smärtsam för många av deras etablerade affärsmodeller.

Därför måste de styrande politikerna både i Stockholm och på det nationella planet nu välja väg och ställa sig frågan om man menar allvar med sin strävan mot hållbar stadsutveckling. En sådan seriös satsning skulle kräva ett brett demokratiskt mandat för att tackla de avgörande komplexa frågorna – både i förhållande till näringslivet och sina medborgare. Frågor vars lösning antagligen kräver ett grundligt omtag i hur vi tänker kring livskvalitet och som med all sannolikhet kommer att innebära en djupgående omställning för alla samhällets aktörer om vi ska kunna slå in på en väg som vi verkligen kan kalla hållbar stadsutveckling, utan några fingrar korsade bakom ryggen.

Jonathan Metzger, forskare i urbana studier. Författare till Sustainable Stockholm: exploring urban sustainability in Europe’s greenest city