Vi ser fler och fler exempel på hur välfärdsstaten importerar kvartalskapitalismens och finansmarknadens spekulativa logiker, skriver Josef Chaib, doktorand i statsvetenskap.
Samtidigt som debatterna om hur välfärden ska styras (New public management eller inte) och ägas (riskkapitalbolag eller inte) pågår en annan reformering av välfärdsstaten. Nämligen hur den ska finansieras.
På flera sätt hänger frågorna om styrning, ägande och finansiering nära ihop, men trots det röner den senare frågan inte lika stor uppmärksamhet – åtminstone inte på debatt- och ledarsidor.
Det som pågår är inget mindre en grundläggande omdaning och urholkning av välfärdsstaten, men den sker med små steg och under vällovliga ambitioner – märkt med etiketter såsom sociala innovationer, privat-offentliga partnerskap, social hållbarhet och hållbar tillväxt blir gemensamma angelägenheter till isolerade, tekniska problem, bäst hanterade av (finans)marknaden.
Och med detta flyttas makt och inflytande från den offentliga sektorn till privata finansiärer.
Tre exempel på detta är obligationer för samhällspåverkan, sociala investeringsfonder samt konkurrens om offentliga medel.
Obligationer för samhällspåverkan, eller Social Impact Bonds, är högsta mode i USA.
Initiativet kommer från Storbritannien och bygger på att privata aktörer – det kan vara förmögna filantroper, företag eller storbanker – investerar pengar i ett offentligt projekt som de tror kommer lyckas. Om projektet når ett visst uppsatt mål så bedöms det ha varit framgångsrikt och finansiären får då avkastning på sin investering.
Tanken bakom är att staten eller kommunen antas spara pengar på att deltagarna i projektet får jobb, kommer ur missbruk, inte återfaller i kriminalitet, eller vad det nu handlar om. En del av de pengar som sparas ska då återgå till investeraren, allt enligt en intrikat beräkningsmodell.
För investeraren kan det handla om en årlig avkastning på upp till 10-12 procent. Summan som investeras är i regel kring 2-2,5 miljoner kronor.
I Sverige är Fryshuset först ut med Social Impact Bonds, där Postkodlotteriet investerar 8 miljoner ur sin innovationsfond med löfte om återbetalning om Fryshusets preventiva insatser bedöms lyckade.
Men modellen lär spridas. Innovationsrådet skriver i sin slutrapport: ”Samhällspåverkande obligationer är naturligtvis ingen universallösning, men Innovationsrådet bedömer att konceptet är tillräckligt intressant för att prövas även i en svensk välfärdskontext.”
Sociala investeringsfonder har däremot nått stor spridning bland Sveriges kommuner och landsting. Här handlar det mer om att tänka på välfärd och folkhälsa i termer av sociala investeringar, än huruvida pengarna fonderas. Genom att tilldela exempelvis socialtjänsten en summa för förebyggande åtgärder så ska färre personer hamna i utanförskap.
Detta innebär att kommunen får avkastning längre fram i form av ökade skatteintäkter och minskade kostnader för försörjningsstöd, missbruksvård och så vidare. Oavsett finansieringsform är retoriken densamma – förebyggande insatser på barn och unga är investeringar som ska ge avkastning i form av framtida besparingar.
Ett sista exempel kommer från Storbritannien, där konkurrens om offentliga medel lyfts fram som en grundpelare för socialt och ekonomiskt hållbar utveckling. Genom en lokal tillväxtfond är tanken att lokala initiativ ska konkurrera om statliga medel, för att skapa tillväxt och social hållbarhet.
Det kan handla om ett projekt för flickors utbildning som ska ge bättre hälsa och individuell framgång för flickorna, samt ha en positiv inverkan på den ekonomiska tillväxten genom att de kan lyfta sig ur fattigdom och komma in på arbetsmarknaden.
Det är dock konkurrensen om den statliga pengen som är kärnan i det hela. Konsult- och revisionsfirman PWC är en förespråkare av modellen, och de citerar upphovsmannen, Lord Heseltine: ”…competitive funding is key to unleashing the entrepreneurial spirit in local areas … A healthy rivalry between areas come into play. It drives collaboration, creativity, commitment, and ambition.”
Dessa exempel skiljer sig på flera sätt, exempelvis i vilken utsträckning de involverar privata finansiärer och utförare. Men det som är gemensamt är att de samtliga bygger på att den offentliga välfärden ska efterlikna den privata finansmarknaden.
Pengar till vård, skola och omsorg – oavsett om de är offentliga eller privata – ska allokeras utifrån förväntad ekonomisk avkastning. Konkurrens om finansiering ska sporra till effektivitet och nya idéer. Utfallsbaserade lösningar ska säkra att pengar inte slösas bort.
Sammantaget handlar detta om hur gemensamma politiska projekt, såsom välfärdsstaten, steg för steg ersätts med en välfärdsmarknad. Vissa av stegen är främst retoriska – såsom de sociala investeringarna – medan andra är i högsta grad materiella.
Vid sidan om diskussionen om New public management och riskkapitalägda skolor så håller välfärdsstaten i stort på att importera kvartalskapitalismens och finansmarknadens spekulativa logiker.
I USA tar staten nu gladeligen emot investeringskapital från Merrill Lynch och Goldman Sachs för att finansiera välfärden. Det är en tragisk ironi att Wall Street tros kunna rädda staten. Lehman Brothers måtte ta sig för pannan i sin grav.
Josef Chaib, doktorand vid statsvetenskapliga institutionen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
