Gudrun Schyman föreslår i en debattartikel på Dagens Arena den 3 september en statlig fond för att avskaffa lönediskrimineringen av kvinnor i privata företag. Fonden ska finansieras dels av höjda arbetsgivaravgifter, dels genom att ”staten” – det vill säga skattebetalarna – avsätter fem miljarder kronor om året. Ur denna fond ska sedan pengar betalas ut till de arbetsgivare som ”höjer kvinnors löner”.
Jag är den första att hålla med om att det krävs krafttag för att eliminera lönediskrimineringen, men Schymans förslag kan inte betecknas som seriöst. Förutom tämligen svårlösta problem med hur och utifrån vilka kriterier det tilltänkta lönebidraget ska fördelas och administreras, är det knappast försvarbart att använda skattepengar för att finansiera lönekostnader i privata företag. Varför ska exempelvis H&M, som gjorde en vinst på 7 miljarder kronor bara det senaste kvartalet, få bidrag för att betala ut anständiga löner till sina underbetalda kvinnliga anställda?
Det är ju inte bristande betalningsförmåga hos de privata arbetsgivarna som är skälet till att kvinnor lönediskrimineras. Det är istället i huvudsak enkel företagsekonomisk rationalitet som ligger till grund för diskrimineringen: kvinnor tar ett mångdubbelt större ansvar för barn och obetalt hem- och omsorgsarbete än män. Eftersom kvinnor därmed, statistiskt sett, är frånvarande från arbetet i betydligt högre grad än män är de därmed ur strikt företagsekonomisk synvinkel en sämre investering.
De lönestrukturer som i dag är etablerade, där mansdominerade yrken betalas högre än kvinnodominerade, har sin grund i detta faktum. Ska den logiken kunna brytas måste grundproblemet angripas. Då är det i huvudsak två politiska åtgärder som krävs.
För det första måste föräldraansvaret omfördelas mellan kvinnor och män, vilket Vänsterpartiet vill åstadkomma genom en individualisering av föräldraförsäkringen. Om arbetande kvinnor och män i lika hög grad också är föräldrar, skulle möjligheten för kvinnodominerade fackförbund att ställa krav på likvärdiga löner och arbetsvillkor förbättras avsevärt.
För det andra krävs en utbyggnad av framför allt barn- och äldreomsorgen. Någon måste ta hand om barn och gamla och all erfarenhet visar att om det inte ombesörjs genom generella välfärdstjänster så är det kvinnor som får göra det – utan betalning. Den pågående nedmonteringen av de gemensamma välfärdstjänsterna är därför det största hotet mot jämställdheten på sikt. Därför hävdar Vänsterpartiet med en dåres envishet att en utbyggd generell välfärd är och förblir den viktigaste jämställdhetsfrågan. Barnomsorgen måste byggas ut till att också omfatta barn vars föräldrar jobbar på obekväm arbetstid och den allt tyngre arbetsbörda som i dag läggs på kvinnor med att vårda äldre anhöriga måste lättas genom utbyggnad av den offentliga äldreomsorgen.
Vänsterpartiet anser också att de offentliga arbetsgivarna bör ta täten i jämställdhetsarbetet. Nära hälften av Sveriges kvinnor arbetar i den skattefinansierade sektorn. Om där erbjuds bra löner och arbetsvillkor kommer det i sin tur sätta press också på privata arbetsgivare att följa efter. Under 1970-talets utbyggnad av barnomsorgen minskade lönegapet mellan kvinnor och män inom handeln mer än under någon annan period. De nya jobben hos kommunen var helt enkelt så bra avlönade och så mycket tryggare än butiksjobben att handlarna tvingades gå med på Handelskvinnornas krav för att inte förlora dem.
Därför är bättre löner och arbetsvillkor i barnomsorgen, skolan, sjukvården och äldreomsorgen men också inom offentlig förvaltning och hos myndigheter en rationell strategi för att också stärka de privatanställda kvinnornas förhandlingsstyrka och ställning i arbetslivet. Det förvånar mig att Schyman så kapitalt bortser från den mest grundläggande klassanalysen och istället vill använda skattemiljarder till att subventionera lönekostnader för företag som H&M, IKEA och Axfood. De har råd att betala sina kvinnliga anställda anständiga löner redan i dag. Vänsterpartiets strategi går ut på att ändra de strukturer som gör det möjligt för dem att strunta i det.
Josefin Brink, jämställdhetspolitisk talesperson för Vänsterpartiet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
