De borgerliga partierna börjar spreta i arbetsmarknadspolitiken. Moderaterna satsar helhjärtat på att öka arbetsutbudet genom sabotage av de gemensamma trygghetssystemen och kränkande arbetsmarknadsåtgärder. Folkpartiet och Centern har tagit över de gamla Moderaternas roll och kräver att turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (las) skrotas.
Skillnaden mellan linjerna är dock hårfin. Såväl den underliggande problembeskrivningen som målsättningen är desamma: Lönerna är för höga och löntagarna har för mycket att säga till om, alltså måste lönerna pressas ner och arbetsgivarnas makt stärkas.
Moderaternas Tomas Tobé menar i sin debattartikel på Dagens Arena den 2 november att denna politik präglas av ”aktiva insatser för arbete och blicken mot framtiden”. Det är lite svårt att se det framtidsinriktade med en politik som i snabb takt rullar tillbaka utvecklingen till mellankrigstiden. Också då hade Sverige en hög strukturell arbetslöshet orsakad av en misslyckad ekonomisk politik. Och precis som i dag lade regeringen skulden på de arbetslösa själva och de fackliga organisationernas ”orimliga krav”.
Arbetsmarknadspolitiken var repressiv – de arbetslösa tvingades till lågavlönade tvångsarbeten som satte press på lönerna på den reguljära arbetsmarknaden. Scenariot är skrämmande likt dagens.
Moderaternas mantra att den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken är nostalgisk och tillbakablickande ter sig mot den bakgrunden lite löjlig. Men de har samtidigt en poäng. Socialdemokraterna har fastnat i 1990-talets ekonomisk-politiska dogmer och kommer inte vidare. Den krispolitik som sanerade de sönderkörda statsfinanserna på 1990-talet har upphöjts till en evig sanning om hur den ekonomiska politiken ska föras oavsett konjunktur och strukturella förändringar i ekonomin. Inflationsbekämpningen är överordnad arbetslöshetsbekämpningen i alla lägen och statens finanser ska hållas i så strama tyglar att utrymmet för såväl långsiktiga investeringar som konjunkturpolitik för att förhindra arbetslöshet är minimalt.
Socialdemokraterna är dock långt ifrån ensamma i denna 1990-talsnostalgi. Den omfattas i minst lika hög grad av de borgerliga regeringspartierna och av Miljöpartiet. Denna konsensus om en politik som per definition omöjliggör en effektiv arbetslöshetsbekämpning och full sysselsättning har krympt perspektivet i arbetsmarknadspolitiken.
Den misslyckade ”ams-politiken” som moderaterna kastade över bord 2006 har ersatts av en ännu mer misslyckad ”garantipolitik”. I stället för 11 000 kommunala plusjobb för långtidsarbetslösa har vi idag 27 000 fas 3-jobb utan lön. I stället för att få a-kasseersättning tvingas en snabbt växande andel arbetslösa söka försörjningsstöd hos kommunerna. Utsattheten och fattigdomen har ökat, men arbetslösheten har ökat, inte minskat.
Att återupprätta såväl arbetslöshets- som sjukförsäkringen, avskaffa kränkande åtgärder som fas 3 och istället erbjuda utbildning och omskolning är självklara inslag i Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitik. Liksom att stärka löntagarnas makt och inflytande i arbetslivet genom att minska utrymmet för otrygga anställningar, inhyrning och deltidsjobb.
Men för att nå målet om full sysselsättning och ett värdigt arbetsliv krävs också en annan ekonomisk politik. En politik som tar sin utgångspunkt i det faktum att människors arbete är den mest värdefulla resursen i samhället och att den måste tas tillvara. Hur en sådan ekonomisk politik för 2010-talet kan utformas är den helt centrala frågan i debatten om arbetslöshet och sysselsättning.
Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
Fotnot: Det här är fjärde delen i Dagens Arenas debattserie om arbetsmarknadspolitiken. Läs måndagens artikel från Folkpartiet här, tisdagens artikel från Socialdemokraterna här och onsdagens artikel från Moderaterna här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
