Den tyska valrörelsen har beskrivits som ett långtråkigt sömnpiller. Angela Merkel sitter troligen kvar som kansler. Men under ytan ligger ett tyskt och europeiskt drama, där Merkels roll är kluven och dubbel.
Angela Merkel kommer att sitta kvar som kansler efter det tyska förbundsdagsvalet den 24 september. Med nästa mandatperiod kan hon räkna in 16 år vid makten. Under de här åren har Berlin blivit Europas inofficiella huvudstad.
Merkel kommer att övertrumfa Konrad Adenauer som »bara« satt i 14 år och tangera Helmut Kohl som var kansler i 16 år. Hon blir kort sagt historisk.
En enorm prestation i tid då omsättningen på politiker är synnerligen hög. Särskilt med tanke på hennes bakgrund i det forna DDR. Kanske symboliserar hon i sin egen person sammanfogningen av öst och väst. Till saken hör också att hon har gjort en osedvanlig politisk karriär i ett fortfarande manligt dominerat politiskt liv.
Lagom till valet kommer Jan Lewenhagens Kanslern som kom in från kylan. Boken beskriver inte minst att Merkel haft en enorm förmåga att anpassa sig och laga efter läge, visat sig vara en försiktig men strategisk maktspelare men kanske framför allt lyckats stå för stabilitet och överlevt kriser som fällt andra politiker.
En osäker fråga är dock hur stort det nya högerpopulistiska och främlingsfientliga Alternative für Deutschland (AfD) kommer att bli. Opinionsmätningarna tyder på att partiet kommer in i förbundsdagen och blir tredje största parti. Men alla nya partier är svårbedömda härvidlag, är AfDs siffror över- eller underskattade? Ett starkt AfD kan rita om den politiska kartan i tysk politik och i förlängningen i hela Europa.
Den andra öppna frågan är vem Merkel ska regera med. Liberalerna i Freie Demokraten (FDP) som var regeringspartner 2009 till 2013, men åkte ur förbundsdagen på kuppen, lär nu komma in igen. Men det var ett problematiskt äktenskap. Die Grüne är förstås ett annat alternativ, partiet har förvisso vissa konservativa drag men har kulturellt alltid stått i opposition till kristdemokratin.
Ett tredje alternativ är förstås en fortsatt koalition med Socialdemokraterna (SPD). Samarbetet mellan Merkel och SPD har fungerat betydligt bättre än det med FDP. De två gamla »Volksparteien« som burit upp tysk efterkrigsdemokrati är i någon mening varandras spegelbilder, lika och olika på en och samma gång.
En kort tid såg det ut som om Martin Schulz kunde lyfta SPD till fornstora dagars väljarstöd. Det varade inte länge.
Men SPD har tappat mark, självförtroende och väljare under sammanlagt åtta år i regeringsställning i skuggan av Kansler Merkel. En kort tid såg det ut som om Martin Schulz kunde lyfta SPD till fornstora dagars väljarstöd. Det varade inte länge.
SPD:s problem är att den sittande regeringen genomfört många av socialdemokraternas politiska krav, Merkel har accepterat såväl minimilön som sänkt pensionsålder. På sikt finns två parallella hot mot Merkels och CDU:s nuvarande maktställning.
Dels handlar det om kraven på en tydligare traditionell högerpolitik och/eller trycket på en mer restriktiv invandringspolitik. De kommer inte minst inifrån hennes eget parti och i synnerhet från systerpartiet CSU i Bayern.
I grunden beror den tyska politikens nuvarande stämningsläge inte bara på Merkels omvittnade politiska fingerfärdighet utan på utvecklingen av den tyska ekonomin. I början av 2000-talet betraktades Tyskland som »Europas sjuka man«, med låg tillväxt och hög arbetslöshet.
Gerhard Schröders, då SPD:s kansler, svar var att förändra och försämra socialförsäkringssystemen och att öppna upp för låglönejobb.
Tyskland har krävt åtstramningar av andra. Men själv hanterat sin kris genom att sänka sina löner i relation till omvärlden.
Politiken var förstås synnerligen kontroversiell i de egna leden och partiet tappade väljare. Delar av partiet troppade av till Die Linke. Försvagningen av SPD öppnade dörren för Merkel och CDU, som vid den här tiden var i djup kris efter epoken Helmut Kohl och skandalen kring partiets hemliga finansiering (en historia som fortfarande inte är utredd).
Nu är Tyskland Europas stabila motor, som öppnat sina konton för krisande länder i Syd för att rädda EMU. Men bilden av Merkel roll är kluven och dubbel.
Tyskland har krävt åtstramningar av andra. Men själv hanterat sin kris genom att sänka sina löner i relation till omvärlden. Andra euroländer som inte gått samma väg har därigenom fått sämre konkurrenskraft, minskad export och ökade underskott.
Tysklands export däremot har gått som tåget och kassavalven har fyllts på. Bytesbalansöverskotten är nästan tio procent av BNP.
I somras skrev liberala brittiska The Economist att de tyska överskotten skadar världsekonomin. Tyskland borde kort sagt konsumera och investera mer. Angela Merkels framgång hemmavid är uppseendeväckande. Tysklands ekonomi har frisknat till. Men Europa mår inte bra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
