Den israeliska ockupation som inleddes efter att vapenstilleståndet proklamerats efter junikriget är den längsta i modern tid. Det är nu 50 år sedan och hög tid att ta uppropet från 1967 års fredsvänner på allvar och avsluta den, skriver Daniel Bergman och Staffan Granér Styrelseledamöter i Judar för Israelisk Palestinsk Fred (JIPF).
Den 10 juni, var det 50 år sedan vapenstillestånd proklamerades i junikriget mellan Israel och grannstaterna Egypten, Syrien och Jordanien.
Den dåvarande överbefälhavaren och senare fredsmäklaren Yitzhak Rabin som i triumf gav det namnet sexdagarskriget. Kriget var dock inte slut efter sex dagar.
En ockupation är också en stridshandling i folkrättens mening, en tillfällig åtgärd som kan tillgripas för att säkra militära mål.
Med undantag för Sinai är de områden den israeliska armen intog under de sex stridsdagarna fortfarande under ockupation, den längsta i modern tid.
Under alla dessa år har de ockuperade områdenas status och framtid varit en stridsfråga både i världssamfundet och i Israel.
Konstnären och stridsveteranen Shimon Tzabar författade tillsammans med 11 andra kulturpersonligheter ett upprop som publicerades i dagstidningen Haaretz i september 1967. Judiska fredsaktivister klistrade det på husväggar i israeliska städer.
Uppropet var kategoriskt i kravet på blockadens omedelbara avveckling och profetiskt i sina förutsägelser.
Uppropet var kategoriskt i kravet på blockadens omedelbara avveckling och profetiskt i sina förutsägelser: Ockupation skulle leda till motstånd, sas det. Motstånd skulle mötas med militärt våld som i sin tur skulle besvaras med terrorism. Oskyldiga civila skulle bli terrorns offer.
Så skulle ockupationen göra Israel till en stat av mördare och mordoffer.
Samtidigt formulerades en diametralt motsatt ståndpunkt inom den sionistiska högern: Allt land mellan Medelhavet och Jordanfloden förklarades vara Eretz Israel. Till dessa två ytterligheter fogades en tredje ståndpunkt där de ockuperade områdena,
Jerusalem vanligtvis undantaget, betecknades som taktiska resurser i strävan efter en fredsöverenskommelse. Landavträdelser skulle växlas in mot erkännande av den israeliska staten och palestinskt godkännande av exproprieringar av palestinsk jord.
Idag bor cirka 750 000 civila bosättare på ockuperad mark vilket är ett uppenbart folkrättsbrott.
Idag bor cirka 750 000 civila bosättare på ockuperad mark vilket är ett uppenbart folkrättsbrott. Där finns inte bara israeliska jordbruk utan också ett omfattande murbygge, industrier, universitet, kulturinstitutioner och turistanläggningar på palestinsk mark.
Under tiden har närmare 50 000 palestinska byggnader demolerats och nybyggnationer blockeras genom nekade byggnadstillstånd.
Det hopp som väcktes i Oslofördraget och det tidiga 90-talets fredsprocess framstår i efterhand mest som ett aktskifte i tragedin. Den palestinska myndigheten förblev i allt väsentligt under israelisk kontroll.
Efter att bosättaraktivisten Baruch Goldstein 1994 mördat 29 och sårat hundratals bedjande under fredagsbönen i Ibrahimmoskén i Hebron bröt ny oroligheter ut. Dessa bemöttes med ett kraftigt utbyggt system av vägspärrar, etnisk separation och inskränkt rörelsefrihet.
Rabin, den sionistiska hjälten från sexdagarskriget var nu premiärminister och blev snart utpekad som förrädare i högerns hatkampanjer. Det var dagens politiska ledarskikt med Benjamin Netanyahu som ledde demonstrationerna där bilder på Rabin iförd såväl palestinsk keffiyeh som SS-uniform kombinerades med en symbolisk likkista bara några veckor innan han mördades av bosättaraktivisten Yigal Amir.
Med undantag för det israeliska tillbakadragandet från Gazaremsan 2005 innebar Osloprocessen egentligen aldrig något brott i bosättarexpansionen. Gazas förblev under ockupation och in och utflödet av varor och människor kontrolleras av Israel i och Egypten i vad som blivit en fullskalig blockad. Den har nu i 10 år hållit Gazaborna instängda, berövade på bland annat livsmedelssäkerhet, exportmöjligheter, vattenförsörjning och sjukvårdsresurser.
Militära attacker från luften, på havet och i buffertzonen längs gränsen är ständigt återkommande. Därför menar exempelvis FN att också Gazaremsan fortsatt måste betraktas som ockuperad.
Under de två senaste årtiondena har ockupationen präglats av separation mellan israeler och palestinier och i än högre grad en tilltagande separation mellan Gaza, Jerusalem och det lapptäcket av ockupationszoner som nu utgör Västbanken.
Under samma tid har det palestinska motståndet varierat i omfattning och form. Desperationen leder till utbrott av terror och våld mot civila. Samtidigt har ett mångfacetterat ickevåldsmotstånd, understött av israelisk och global fredsrörelse, bemötts med en allt mer våldsam repression från ockupationsstyrkorna.
Under femtio år av ockupation har det exceptionella gradvis normaliserats och politiska institutioner anpassats. Det uttalade ockupationsmotståndet har marginaliserats och extremiststämplats.
Den israeliska retoriken har formulerats i ambivalensen mellan Eretz Israel och militärstrategisk ockupation.
Det är dock svårt att finna stöd för något annat syfte bakom ockupationens långsiktiga praktik än en succesiv annektering som cementerar den etniska diskrimineringen och negligerar den palestinska majoritetens rätt till rättssäkerhet, demokrati och självbestämmande
Det inledande uppropet av 1967 års fredsvänner avslutas med ett imperativ: »avsluta ockupationen nu«. Det är hög tid att följa den uppmaningen.
Daniel Bergman och Staffan Granér år styrelseledamöter i
Judar för Israelisk Palestinsk Fred (JIPF)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
