Om du har mer än en handfull kvinnor i samma rum kommer någon av dem ha erfarenhet av sexuella övergrepp, sägs det. I min erfarenhet stämmer det. Men det kan vi inte veta utan att vi pratar om det. Det kräver att vi vågar prata om våra erfarenheter, om saker som känts jobbiga eller otydliga, som vi kanske i efterhand inte vet om de egentligen var okej. Gråzonerna är stora, gränserna är otydliga. Det har spekulerats och skämtats om vad det egentligen var som hände i Assange-fallet. Oavsett sanningen så blir det tydligt att vi inte verkar vara överens om vad som är okej, vad som är ett övergrepp och vad som bara är klantighet.
Jag tror att det till viss del kan handla om att vi inte vill tänka på någon annan eller oss själva som potentiella förövare. Oavsett om man undrar om man kanske har gjort något som inte var helt okej, eller om man bara inte kan föreställa sig det, så vill man helst inte tänka på sig själv så. Som någon som skulle kunna komma nära gränsen, balansera på den, kanske gå över den. Kanske inte se den, kanske missuppfatta den, men på något sätt missa den. Och då är det så mycket enklare att tänka sig att den större risken är att bli oskyldigt anklagad.
Jag har själv insett hur lätt det kan gå. Jag försökte övertala en tjej att följa med mig hem, en tjej som var full och sa nej.
Det finns faktorer som eventuellt gör att gråzonen går mer åt vitt än åt svart, eller i alla fall skulle kunna vara något slags försvar – vi hånglade, det hon faktiskt sa var ”jag vill, men kanske inte nu, jag tror jag är för full”, jag försökte bara en gång efter nejet och sen slutade jag. Jag var också full och det verkade som en trevlig idé att hon skulle följa med mig hem. Vissa detaljer lämnar jag därhän, men om man renodlar så kvarstår faktum: Jag försökte få hem någon som var full och sagt nej.
Dagen därpå mådde jag ganska dåligt över det. Jag tror inte hon uppfattade det som särskilt jobbigt, jag tycker inte att jag var jättevidrig, jag säger inte att det ens tillnärmelsevis påminner om en våldtäkt – men jag var tvungen att inse att ja, jag kan också bli gränsblind. Jag fick något som kanske var vagt, men det var ett nej och jag respekterade inte det. Och jag tycker inte att det faktum att jag är tjej gör det mer okej. Ja, maktpositionerna är andra, men jag gick över en gräns som jag inte trodde att jag skulle kunna gå över.
Det var inte alls kul att behöva se mig själv som någon som gör så. Och då förstår jag absolut att man hellre tänker att sannolikheten är större att man blir oskyldigt anklagad för något, än att man kanske blir rättmätigt anklagad för något. Kanske något man inte var medveten om att man gjorde, men ändå mer eller mindre giltigten anklagad för.
Om man inte kan tänka sig att man kan gå över den gränsen, då kan man aldrig våldta. Om man är någon som alldeles säkert vet med sig att man aldrig någonsin skulle kunna göra något sådant, om alla gränserna är tydliga, tjocka, skarpa och långt långt bort, då behöver man ju inte tänka på sig själv eller någon annan som en möjlig förövare, man behöver inte oroa sig. För något annat än falska anklagelser.
Julia Skott, journalist.
Fotnot: Det här är en text under vinjetten #prataomdet. För mer information om #prataomdet, läs redaktionsbloggen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
