Polischefens skäl att inte ingripa mot nazisterna som demonstrerade olagligt med argumentet att de »inte marscherade med tillräckligt raka led« är anmärkningsvärt på gränsen till löjeväckande och kan även strida mot gällande rätt. Det skriver Sonia Ericstam jurist och masterstudent i International Human Rights Law vid Raoul Wallenberginstitutet.
Den senaste veckan har polisens agerande, eller brist på agerande, då den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen (NMR) marscherade genom Göteborg utan tillstånd lett till en diskussion om högerextrema gruppers rätt att demonstrera, och vilka skyldigheter polisen har i förhållande till dessa demonstrationer.
Den 30 september kommer NMR att demonstrera igen i Göteborg, denna gång med tillstånd, – låt oss därför titta närmare på vad lagen säger.
Den svenska demonstrationsfriheten stadgas i Regeringsformen 2:1 och utgör en del av den grundlagsstadgade åsiktsfrihet som det i ett demokratiskt samhälle finns all anledning att skydda. Vad som däremot enligt lag aldrig kan skyddas, är spridandet av hets mot folkgrupp. Grundläggande för förståelsen av bestämmelsen hets mot folkgrupp är att rasistiska yttranden kan särbehandlas utan att det utgör åsiktsdiskriminering, trots att dessa yttranden kan ge uttryck för politiska åsikter.
Det uppmärksammade citat från polischefen som anfört som anledning till att inte ingripa mot nazisterna som demonstrerade i helgen att de »inte marscherade med tillräckligt raka led« är inte bara anmärkningsvärt på gränsen till löjeväckande, det kan också strida mot gällande rätt.
Förbudet mot hets mot folkgrupp återfinns i Brottsbalken 16:8. Enligt en dom från Högsta domstolen 1996 (NJA 1996 s. 577) kan brottet vara begånget redan då symboler förknippade med nazismen burits; om symboler och/eller kläder »otvetydigt ger en koppling till en viss åsiktsriktning« ska detta tolkas som spridning av ett meddelande i strid mot förbudet.
Möjligheten för polisen att ingripa mot demonstrationer som beviljats tillstånd regleras i Ordningslagen, och ett skäl att upplösa en sammankomst är om det vid sammankomsten »förekommer något som strider mot lag eller om den medför oordning(…)« Ett ingrepp mot enskilda individer kan i vissa fall innebära ett upplösande av demonstrationen och i sådana fall bör polisen avvakta till dess att lagförande av individen kan ske utan att demonstrationen upplöses.
Gör polisen däremot bedömningen att den brottsliga handlingen inte kommer att upphöra bör den ingripa även om det leder till upplösning av sammankomsten. Med andra ord, om symboler som otvetydigt har en koppling till en viss åsiktsriktning används, kan det vara fog för att upplösa demonstrationen.
Med andra ord, om symboler som otvetydigt har en koppling till en viss åsiktsriktning används, kan det vara fog för att upplösa demonstrationen.
Sverige ratificerade 1971 FN:s konvention mot rasdiskriminering, vars artikel 4 b förbjuder organisationer som främjar rasdiskriminering. Ett förbud av denna typ av organisationer har i Sverige ansetts vara oförenligt med den grundlagstadgade föreningsfriheten i RF.
Den svenska lösningen har istället varit införandet av det ovan nämnda förbudet mot hets mot folkgrupp, vilket har ansetts tillräckligt för att motverka att denna typ av organisationer ges möjlighet att sprida sina budskap.
Det nuvarande förbudet mot hets mot folkgrupp motiverades med att det »tvingar föreningar med rasistiskt program till passivitet«. Polisens agerande under demonstrationen i söndags bör ses i ljuset av detta.
Polisen har, som bekant, en skyldighet att förebygga, förhindra och ingripa mot brott som begås.
Mot bakgrund av ovan är det därför anmärkningsvärt att polisen inte ingrep mot de nazister som demonstrerade tillståndslöst i Göteborg i helgen, då de med stor sannolikhet gjorde sig skyldiga till hets mot folkgrupp genom bärandet av symboler förknippade med nazismen.
I Sverige är det inte möjligt att förbjuda åsikter eller organisationer, däremot har polisen i enlighet med lagstiftning och praxis skyldigheter att ingripa då brottet hets mot folkgrupp begås, oavsett om det sker inom ramen för en demonstration eller ej.
Sonia Ericstam är jurist och masterstudent i International Human Rights Law vid Raoul Wallenberginstitutet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
