Krönika Vi ser inte ett nytt Sverigedemokraterna efter veckans konflikt.
Sverigedemokraterna är inte som vilket annat parti som helst. Det vet vi. De är sprungna ur den rasistiska rörelsen och bildades 1988 av gamla BSS:are och SS-veteraner. De är ett icke-demokratiskt parti, både i politik och i organisation.
I politik syns det i de förslag de lägger. Massiv nedskärning på folkbildning, angiverilag, politisera public service, förbjuda böcker och sagostunder på bibliotek, begränsa oppositionens möjlighet till finansiering och så vidare. Allt detta ackompanjerat av en ständig svada av människofientlighet och skrämselpropaganda med konspirationsteorier om islamisering och folkutbyte.
Organisatoriskt syns det på hur partiledningen bara kan peka på medlemmar de inte gillar för att få dem uteslutna, medan kärnföreträdare som säger samma sak inte straffats. En godtycklighet som för tankarna till Stalins ledarstil. Och ja, det där med trollfabrik också, som Åkesson bemötte med en attack på fri press och alla som kritiserade honom efter avslöjandet.
Jomshof kan säkert få andra uppgifter, precis som Kent Ekeroth i dag har
Återkommande kriser och avhopp är också tradition i partiet, men när Richard Jomshof i förra veckan lämnade som ordförande i riksdagens justitieutskott så var det faktiskt något nytt. Det blottade ett internt missnöje med Jimmie Åkessons kompromissande med de demokratiska högerpartierna. Det är faktiskt helt unikt för ett parti som är så hierarkiskt och auktoritärt att kritisera sin ledare. Jomshof, som varit med och skapat kulturen, visste naturligtvis precis vad han gjorde. Hans beslut att öppet vända sig mot Åkesson måste ha varit väl genomtänkt och en ytterst aktiv handling.
Efter det partistyrelsemöte som slutade i att en majoritet, troligen inte med glädje, ställde sig bakom Åkessons linje kan jag föreställa mig att han fick många ryggdunkningar från Regeringskansliet. Bara dagar efter mötet utnämnde regeringen Carina Ståhl Herrstedt till landshövding. Detta trots att hon är dömd för förtal i den valrörelse som tog henne in i riksdagen och att hon inte har dragit sig för att använda både N-ordet och Z-ordet om människor hon inte gillar. Kanske var utnämningen ett tack från regeringen eller så tror de att de nu har tvättat Sverigedemokraterna så pass mycket att de går att hantera som vilket annat parti som helst i ett samarbete. Det tror inte jag.
Jomshof valde själv att gå och han sitter kvar i riksdagen. Han blir nu symbolen för att det finns ideologisk kompass och ryggrad. Jag tror inte hans agerande var uppgjort med Åkesson. Den öppna konfrontationen och avhoppet skakade om makten betänkligt. Åkesson skulle aldrig ha accepterat en sådan strategi, men med tiden kan det säkert repareras. Jomshof kan få andra uppgifter precis som Kent Ekeroth i dag har. Han är både heltidspolitiker i Dalarna och driver Samnytt, alltså den högerradikala sida som nyligen publicerade kommentarer med hyllning av massmorden i Örebro och som i valrörelsen samarbetade med förintelseförnekare.
Just nu är det nog jobbigt för Åkesson, men han har vana att styra upp med järnhand. Han klarar sig.
Jag är också tämligen övertygad om att Jomshof kommer att finnas kvar och spela en roll för Sverigedemokraterna. Han är deras ”specialist” på islamofobi och muslimhat, något som blivit allt viktigare med åren. Det har i dag samma status som antisemitism och judehat hade i rörelsen på 30-talet. Och, så det är sagt, antisemitismen är fortfarande i allra högsta grad levande i den sverigedemokratiska rörelsen, men nu vid sidan av ett mer, hur ska man säga … , mångkulturellt hat mot människor.
Nej, det är inte ett nytt Sverigedemokraterna vi ser efter veckans konflikt. Att Åkesson för första gången öppet konfronterats med intern kritik kanske snarare drar honom i än mer auktoritär riktning för att bevisa för kritikerna att han står upp mot regeringen.
Veronica Palm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
