Just som vi trodde att det var över

ledare För ett slag i luften har Vänsterpartiet alltså sett till att Sverige får en borgerlig budget. Och att landets första kvinnliga statsminister bara kunde sitta kvar i några timmar.

Magdalena Andersson var Sveriges första kvinnliga statsminister. I några timmar.
Sedan lämnade Miljöpartiet regeringen, som ännu inte tillträtt, och Magdalena Andersson bad om att få bli entledigad.
Men det blev likväl en historisk dag. Och allt talar för att det blir Andersson som på nytt väljs till statsminister om några dagar.
I de nordiska länderna har man sedan länge haft kvinnliga regeringschefer. Nu har glastaket flyttat ännu en bit uppåt även i Sverige. Alla de unga kvinnor som i dag engagerar sig i ett politiskt parti ser att det är möjligt att ta sig hela vägen upp till toppen.
Inte minst viktigt i en tid då allt fler kvinnor engagerar sig, samtidigt som det i högre grad än för männen är kvinnorna som väljer att sedan också lämna sina politiska uppdrag.

Vad Kristersson än säger om att S gör vad som helst för att sitta vid makten så handlar hela det här om att han själv aldrig lyckas göra det.

Utnämningen, om än kortvarig, blev möjlig tack vare uppgörelsen med Vänsterpartiet om att ge ett tillägg på upp till 1000 kronor i månaden till de pensionärer som har de lägsta inkomsterna.
Utan den uppgörelsen hade V röstat nej till Magdalena Andersson.
Samtidigt är det just förhandlingarna med Vänstern som gör att Centern röstar nej till regeringens budget, och det var det beslutet som fick Miljöpartiet att lämna regeringen.
Det går att kritisera Centern för att de släppt fram en budget som de facto ger Sverigedemokraterna inflytande, men det finns också skäl att fråga Nooshi Dadgostar: Var detta verkligen vad Vänsterpartiet ville uppnå? För ett löfte om en höjning för de sämst ställda pensionärerna blev Sverige sittande med en borgerlig budget, som bland mycket annat sänker bensinskatten, låter personer med sjuk- och aktivitetsersättning skatta mer än löntagarna, försämrar skyddet av skogen och tar bort familjeveckan.
Dessutom talar det mesta för att förslaget om höjda pensioner inte ens går igenom riksdagen, och därmed blir ett slag i luften.
Så för ett slag i luften har Vänsterpartiet alltså sett till att Sverige får en borgerlig budget. Och att landets första kvinnliga statsminister bara kunde sitta kvar i några timmar.
Den enda fördelen blir nu möjligen att de röd-gröna partierna kan visa att Sverigedemokraterna inte lever upp till sina egna löften om att höja pensionerna.

Man skulle kunna hävda att det är Socialdemokraternas vilja att bilda regering som är problemet. Hade de bara satt hårt mot hårt och sagt att de avgår om de inte får igenom sin budget hade de pressat Centern att säga ja även till den.
Men så enkelt är det nog tyvärr inte.
Det parlamentariska läget är nu sådant att det inte finns något alternativ till en regering ledd av Socialdemokraterna. Det är bara Magdalena Andersson som har en chans att godkännas av tillräckligt många av de andra partierna. Kristersson har – som det känns – prövat ett dussin gånger under mandatperioden men varje gång fått återvända till talmannen utan att ha lyckats.
Det läget har inte ändrats. Vad Kristersson än säger om att Socialdemokraterna gör vad som helst för att sitta vid makten så handlar hela det här upplägget om att han själv aldrig lyckas göra det.

Så den enda effekten av att Magdalena Andersson vägrat regera med en borgerlig budget och avgått direkt efter sitt tillträde hade varit att hon hade fått sitta kvar med en exeditionsministär hela perioden fram till valet. Och en expeditionsministär får inte driva någon egen politisk linje, inte lägga fram nya propositioner.
Den starten hade inte varit ideal för landets första kvinnliga statsminister. Med det nuvarande upplägget får Magdalena Andersson i alla fall regera på riktigt fram till nästa val.
Om nu inte Miljöpartiets avhopp ställer till det ytterligare. Avhoppet är begripligt, inte minst mot bakgrund av att Mp sladdar kring fyraprocentsstrecket.
Men kommer riksdagen rösta fram Magdalena Andersson ännu en gång, nu med bara Socialdemokraterna i regeringen?
Den 24 september kommer gå till historien som en historisk dag, men också som en av de rörigaste i modern svensk politik. Om läget blir något annat efter att väljarna fått säga sitt är väl tveksamt. I princip står de flesta partier kvar på ungefär samma siffror som efter förra valet.
Den här kaotiska parlamentariska situationen verkar vara lite som Covid-19. Just som vi trodde att det var över tvingades vi inse att den har kommit för att stanna.