Jytte Guteland: ”Vår ledarkult skadar den politiska trovärdigheten”

Det är förmodligen redan klart vem som blir partiledare, åtminstone om man ska tolka de signaler som det verkställande utskottet sänder mot omvärlden. Jag vill ändå, kanske mest för den egna nattsömnens skull, påpeka att det vore bättre om processen att välja nytt ledarskap syftade till att förändra, snarare än att akut krishantera.

En partiordförande som tillsätts under mygelliknande former, på ett för omvärlden bisarrt sätt, får det svårt oavsett hur kompetent och karismatisk personen är. En kristillsatt ledare kommer att få det svårare att förändra partiets strukturer och politiska läge, än en ordförande som har kandiderat och som väljs med ett förändringsmandat som han eller hon har arbetet fram tillsammans med partimedlemmar och omvärld.

Jag har stor förståelse för att det verkställande utskottet och partistyrelsen vill ha en ledare som kan samla partiet under en förändringens tid. Detta skulle kunna ordnas genom att en tillförordnad ordförande ges mandatet att leda förändringsprocessen fram till partikongressen, vars datum dessutom kan tidigareläggas om så krävs. Låt däremot inte vikten av att skapa ordning användas som argument för att välja partiordförande i panik. Det riskerar få motsatt effekt än den avsedda.

Missbruka inte heller vår historia som argument genom att peka på hur vi har tillsatt statsministrar på detta sätt. Läget i dag är väsensskilt från den tid då vi hade en statsbärande roll och behövde en statsman på dagen. Nu behöver vi tvärtom ett ledarskap som ges förutsättningar och själva förstår vikten av att driva partiet framåt. Vilken möjlighet ges den partiledare som är vald av en liten krets att exempelvis fatta nödvändiga och ibland kontroversiella beslut kring organisationen? Vilken möjlighet ges att utföra en ny politisk agenda om förberedelsetiden inför ledarskapet är noll?

Jag säger inte att uppgiften blir omöjlig. En duktig ledare kan åstadkomma mycket även utifrån ett svårt läge. Däremot vore det bra om vårt parti en gång för alla förstod hur hårt vår märkliga ledarkult skadar också den politiska trovärdigheten. Det vore oändligt mycket bättre om flera kandidater ställde upp (och därmed insåg att livet fortsätter även för dem som förlorar) och fick den förberedande tiden som kandidaturen innebär.

Vår tidigare partiordförande hade en svår tid och begick själv flera misstag, men den främsta lärdomen efter det här året borde handla om andra misstag än de vår före detta partiledare var ansvarig för. Misstaget att tillsätta en partiordförande utan en ordentligt öppen process kostade mycket trovärdighet. Nu riskerar vi tydligen att göra om samma slutna resa en gång till.

Jytte Guteland, S-debattör.